ing den doede, som foerskjutit henne; hon gentog dem helt
visst med smaertsammare ton aen hon foernummit dem. Hon kaende intet agg,
ingen bitterhet, endast kaerlek, kaerlek in i sista stunden, den goda,
olyckliga Eko. Men foer det tredje boer detta laera en flicka att icke
sloesa sina kaenslor pa ett kallt och likgiltigt foeremal, utan spara dem
at ett tacksammare, som kaenner sin skyldighet att med suckar och
slavtjaenst soeka vinna dem ... Eko, aer det icke sant? ropade Ismene
bort emot aulan.

- Sant! upprepade genljudet fran aulans pelargang. Ismene klappade
haenderna av foertjusning och fortfor:

- Foer det fjaerde uppstod hela olyckan daerav, att Narkissos levde i en
tid, som icke aegde andra speglar aen kaellornas. Hade Narkissos, liksom
jag, speglat sig dagligen alltifran barnskorna, sa hade han nog vant
sig vid en smaningom tilltagande hygglighet och aelskvaerdhet ... Jag
kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene
och intog ett bekvaemt laege i divanen med bada armarne oever huvudet och
blicken pa springbrunnens spelande stralar.

- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre aen fyra tankar vaeckta av
Julias verser....

- Ja, infoell Ismene, var icke det mycket det?

- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i fraemsta rummet aer
jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillraeckligt klar,
att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag maste vara mycket tankloes
och inskraenkt, ty naer jag hoer en beraettelse, som denna, sa lever jag
pa hennes yta, faester mig sa vid gestalterna, deras gaerningar och
lidanden, lever sa i faergspelet, roerelserna, formerna, att jag ej kan
skada andemeningen, ehuru jag kaenner, att en sadan finnes, att det aer
hon, som inifran gjuter liv i foereteelserna, sprider rodnad eller
blekhet pa deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de upptraeda,
och leder dem med noedvaendighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan,
det foermar du, min Hermione. Dina foerklaringar oever vara myter hava
varit mig ljuvliga drycker, aelskade vaen, i vilka jag insupit djupare
voerdnad foer vara faeders laera.

Hermione svarade:

- Mina utlaeggningar aero kanske ofta villfarande; det aer endast
aningen om det hoegre och andligas naervaro i de sinnliga formerna, pa
vilken jag icke sjaelv tvivlar. Och om jag nagon gang

traeffar en sanning, aer hon lik den naermast under skalet liggande
hylsan, varifran det aennu aer langt till kaernen. O, I skullen hoera