dragning,
viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt oera.
O, jag vet: jag aer han! Min bild ej gaeckar mig laengre.
Taend av begaer till mig sjaelv jag pa en gang brinner och braenner.
Vad, aer det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
Det jag vill aega aer mitt; mina skatter goera mig noedstaelld.
Smaertan taerer min kraft. Jag kaenner, ej aero av livet
manga stunder igen, i alderns morgon jag slocknar;
likvael aer doeden ej tung, ty kvalen stillas av doeden.
O, att du aelskade dock finge droeja laengre i vaerlden!
Nu i en enda sjael vi doe foerenade bada.

De tarar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med
tynande drag. Da

Under sin vanda han lossar sin draekt och later den falla,
slar sitt blottade broest med haender vita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm da hoejer sin livfaerg,
liknande traedets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glaensande vitt, eller liknande druvan, som bidar
mognadens tid och staenkes alltmer av skimrande purpur.
Naer han nu detta ser i den ater klarnade vagen,
laengre han haerdar ej ut; lik rimfrost, moetande solens
vaermande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smaelter vid lindrig eld, sa tynar han bort i sin kaerlek.

Eko, den foeraktade, soerjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
farvael, han saeger till bilden i kaellan, innan
Troett han lutar sitt huvud ned i det saftiga graeset,
lycker de oegon till, som tjusats av aegarens faegring.
Aennu sedan sitt rum han fatt i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska vag. Najader, hans systrar,
soerja och klaga hans doed och offra hans skoerdade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
Bal de nu reda och komma med har och skakade facklor;
da var svunnet hans lik--de finna en blomma i staellet,
guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.

Aettlingarne av denna blomma kallas aen i dag efter den yngling, vars
doed gav henne tillvaro, narcisser.

Efter nagra oegonblicks tystnad sade Julia:

- Navael, Ismene, nu aer ordningen foerst hos dig att yppa de tankar,
som dikten vaeckt i din sjael.

- Mina tankar? genmaelde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt
utseende. Jo, vet du, jag har vaelvt manga, raett aktningsvaerda tankar
om just den stackars Narkissos. Foerst och fraemst angrar jag, att jag
kallat honom narr, ty en narr doer ej av kaerlek--icke ens till sig
sjaelv. Foer det andra beklagar jag Ekos sorgliga oede. Hon gentog
klagoropen kr