de med en skuggig gang av lummiga
traed, glesare haer och daer, foer att lata solskenet falla pa en bildstod
eller bryta sig i paerlregnet fran en sorlande springbrunn.
Dagen efter den, pa vilken Klemens i biskopens saellskap hade besoekt
det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] haende, att
portklappen pa Krysanteus' hus skramlade med ovanlig haeftighet. Den
gamle portvakten sag ut genom sin lilla foensterglugg och upptaeckte,
att den, som foerorsakade bullret, var en alderstigen man i tarvlig
draekt. Portvakten i Krysanteus' hus var i manga stycken olik sina
aembetsbroeder. Foerst och fraemst var han icke eunuck, utan lycklig
familjefader med hustru och manga barn; foer det andra var han av sin
herre foermanad att visa sig lika hoevlig mot alla slags besoekande, och
foer det tredje hade han icke lynne att antaga det snaesiga skick, som,
om vi fa tro de gamla komedierna, var ett staende drag hos den tidens
portvaktare. Men saerdeles foerkaerlek och ytterlig voerdnad hyste han foer
alla, som buro skaegg och filosofmantel--ty hans aelskade herre, ehuru
han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
nu hoell i portklappen, var just foerhallandet, att han var bade skaeggig
och filosofmantlad, ehuru manteln var av groevsta slaget. Var portvakt
skyndade saledes att oeppna.
[1] Omkring kl. 5 efter romerska raeknesaettet, som vid denna tid,
tillika med manga andra romerska bruk, gjort sig gaellande i
Grekland.
- Vem soeker du? fragade han.
- Gar jag raett? Jag soeker Krysanteus, arkonten.
- Detta aer Krysanteus' hus. Men han aer icke hemma.
- Naer hemvaentas han?
- Daerpa kan jag icke giva dig saekert svar. Men har du tid att invaenta
honom, sa aer du vaelkommen oever hans troeskel.
- Jag tackar dig.
- Jag tycker mig se, att du aer fraemling i staden ... kanske langvaega
resande?
- Sa aer det.
- Mahaenda gammal vaen till min herre? fortfor portvakten, som av
vaelmening blottstaellde sig foer att synas nyfiken.
- Nej, svarade fraemlingen. Jag kaenner honom endast av ryktet.
- Ja, vem goer icke det? sade portvakten med stolthet. Men du aer
alltid vaelkommen. Min herre aer glad att se fraemmande filosofer i sitt
hus.
Under samtalet hade portvakten staengt doerren till gatan och ledsagat
fraemlingen till motsatta doerren. Han oeppnade denna, bjoed gaesten stiga
in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjaenstgjorde som atriensis,
och atervaende till sin portkamm
|