foerra, vilka, liksom
hellenernas offentliga byggnader i allmaenhet, utmaerkte sig mer foer
aedla former aen kolossalitet.
Av Tripodgatans praktverk aterstar aen i dag en rund, tornartad, av
korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjaelklag, mejslad
fris, som framstaeller Dionysos' aeventyr med roevare, samt vaelvt tak,
som oeverst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
inskrift upplyser, att byggnaden skall foereviga aeran av atenaren
Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
kortaevlan.
Denna smakfulla minnesvard av en seger i skoenhetens vaerld har under
senare arhundraden statt inklaemd mellan de dystra, smutsiga murarne av
ett kapucinkloster--liknande daer ett leende barndomsminne, som
fortlever i en grubblande, moerk och sluten sjael. Munkarne hava nyttjat
honom till gisselrum och faengelse. Oedet leker, som en konstnaer, med
faergbrytningar.
Mitt emot denna minnesvard, vid andra sidan av gatan, lag Krysanteus'
hus. Endast tva vaningar hoegt, hade det stor utstraeckning och
innesloet, utom aulan och fruntimmersgarden, en icke obetydlig
traedgard. Fattade man den foergyllda bronsring, som prydde porten, och
med en knackning tillkaennagav sin oenskan att slippa in, oeppnades den
snart av en gammal fryntlig tjaenare, och man intraedde i en lang, skum
foerstugugang, som dag och natt upplystes av en lampa. Naer den
motsatta, vanligen staengda doerren oeppnades, tedde sig en oeverraskande
vacker, av himmelens klarhet oevergjuten tavla. Man stod da i den oeppna
aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
luftiga rader mot en bakgrund i klar, moerkroed faergton och uppburo ett
genombrutet, kring oevre vaningen gaende galleri. Aulan, i vars mitt
stod ett altar med staendigt brinnande roekverk, omgavs pa tre sidor av
pelargangen. Bakom den foerde doerrar till rum av olika slag: besoekrum,
gaestrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjaerde sidan--den gent emot
ingangen--upptogs av tva stoerre rum: konstkabinettet och
biblioteket, bada staengda endast med violettfaergade taeckelser, som
vanligen voro tillbakadragna, sa att man sag deras i harmoniskt spel
av klara faerger hallna vaeggmalningar och mosaikgolv. Dessa rum
atskildes av en bred, mitt emot foerstugudoerren belaegen oeppning,
varigenom utsikten foerlaengdes oever fruntimmersgarden, med dess
vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och oeppnade sig till
traedgarden, daer genomblicken aenda
|