a,
fran axlarna uppskurna och glest sammanhallna med sma guldspaennen, sa
att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de aedelt
formade armarne med deras marmorfasta, blaendande, i blekt rosenroett
skiftande hull vart synlig. Foer oekad bekvaemlighet vid iklaedandet var
kitonen uppskuren aeven under vaenstra aermen ned till midjan, men haer
faest med en taet rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den
nedersta fallen och hoejde intrycket av veckens plastiska fall.

Hermiones rika, moerkbruna har var icke benat, utan naturligt ordnat,
som pa ett lockigt gossehuvud, och sammanhallet av ett enkelt,
diademlikt band, men delade sig under detta mitt oever pannan i langa
vaglinjer, som nalkades de fint penslade oegonbrynen och slutade med
sma skruvformiga lockar, medan haret baktill nedfoell i ett svall av
langa, glaensande boeljor oever hals och skuldror.

Av de oevriga naervarande damerna voro de tva klaedda som Hermione, men
buro oever den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var
saffran-, hos den andra ametistfaergad.

Den tredje var en vacker brunett i romersk klaedsel: den unga Julia,
maka till Krysanteus' vaen, jovianske gardestribunen Ammianus
Marcellinus, som gjort sitt namn odoedligt genom en vaerdefull historia
oever sin tid.

Julia var foedd i Galliens huvudstad Parisii, vars namn da aennu icke
hade sa vaerldshistorisk klang som nu. Hon hade vistats daer, aennu sedan
den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspraksloesa hov. Hon
kunde foertaelja och gjorde det gaerna om den isande foerskraeckelse, som
de allemanniska barbarernas anstormande hade vaeckt i Gallien; om det
allmaenna jublet oever landets raeddning genom Julianus' hjaeltemod, om
den vaelmaga, trevnad och trygd, som nu under hans raettvisa, kraftiga
och vaelvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss sa lidande, utarmade
landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus,
och denna beundran var emellan henne och Hermione den foersta vaeckelsen
till en vaenskap, som vart innerligare, ju mer de laerde kaenna varandra,
och ytterligare staerktes av gemensam voerdnad foer den gamla tron,
gemensam kaerlek till visdom och skoenhet.

Ismene och Berenike voro infoedda atenskor och Hermiones barndomsvaenner,
aennu, liksom hon, fria fran Hymens band--Berenike en moerklockig
flicka med sjaelfulla drag och lugn vaerdighet i sina later, Ismene en
blond, leende och sjaelvsvaldig sextonaring, vars ansikte var den
klarast