e spegel foer en glaettig, kaenslig och av nycker styrd
innesstaemning, och vars hallning och atboerder foerenade med mycken
livlighet mycken taeckhet och oskyldig hag att behaga.

- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? fragade Ismene, i det
hon lade bort lyran och lyfte sina sma foetter upp i den svaellande
soffan, mot vars groena grund sandalernas paerlor glittrade. Har du hoert
henne foerr?

- Nej, svarade Julia; hennes melodi aer enkel, men ofoergaetligt vacker.
Jag sluter daerav, att hon aer mycket gammal.

- Du doemer riktigt, sade Hermione, hon aer ett skott ur Simonides'
vinstock.

- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, infoell Ismene,
sa skulle man utskrattat mig foer att jag kunde tycka om en sa urmodig
visa. Ser du, i min mormors mormors tid, da hade vaerlden smak! Da buro
damerna en harklaedsel hoeg som Vindarnes torn, och maennen muscher, som
gjorde dem alldeles oemotstandliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att
en fjaeril sitter i den daer blomman? Tror du, att en blomma toerstar, sa
laenge hon kysses av en sa vacker liten beundrare? Vaenta, tills han
flugit! Han flyger snart, ty fjaerilar aero ombytliga och troloesa,
Alkmene, men att draenka dem foerdenskull vore alla fall ett foer hart
straff. Det aer deras natur att vara troloesa ... begriper du icke det,
enfaldiga flicka?

- Julia, sade Hermione, nu aer ordningen hos dig att foerelaesa det nya
stycke, som du oeversatt till vart sprak, av din romerske Ovidius.
Sangen om Pyramus och Tisbe var sa vacker, att vi laengta att hoera mer
av samme skald....

- Och dina verser aero sa felfria och lediga, som om helleniskan vore
ditt modersmal, infoell Berenike.

- Jag ville endast oevertyga er, sade Julia, att vi romare icke
alldeles gagnloest gatt i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom
haerma er raett vael. Se haer, fortfor Julia och laemnade Hermione en liten
sirlig handskrift, haer aer mitt foersoek. Denna gang roer sangen den
stackars Narkissos. Du skall upplaesa den, Hermione; jag vagar det icke
sjaelv, ty da jag sist upplaeste sangen om Pyramus och Tisbe, haende ju,
att Ismene, just da hennes oegon tarades oever de olyckliga aelskandes
oede, slog till ett skratt, naer jag med romersk brytning uttalade ett
av era svara helleniska ord.

- Ack, goda Julia, foerlat mig, men det ljoed sa loejligt, sade Ismene
och boerjade anyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta
tillfaelle. Motsatsen hade varit sa lustig mellan ska