ldestyckets
roerande innehall och Julias sjaelfulla foeredrag samt det felaktigt
uttalade ordet.

- Den egenkaere Narkissos! fortfor Ismene. Denna gang skall jag varken
skratta eller grata. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er
konst kunna avlocka mig tarar oever en narr, som vart kaer i sig sjaelv.

- Saeg icke sa, sade Berenike, det var ju en foervillelse, varmed Eros
straffade honom foer hans hardhet mot den stackars Eko. Men vem kan
aelska den, som man icke kan aelska? Alla olyckliga foertjaena medlidande,
antingen de sjaelva vallat sitt oede eller icke. Ja, jag tror, att de
foerre aero olyckligare och foerdenskull foertjaenta av aen stoerre
deltagande.

- Du har raett, goda Berenike ... men grata oever Narkissos, se det goer
jag aldrig, sade Ismene, flaektande med sin solfjaeder.

- Mahaenda, sade Julia, ligger aeven i denna myt en djupare mening aen
den att endast framstaella egenkaerleken. Doem icke Narkissos alltfoer
hastigt, Ismene!

- Kanske finner han i Hermione en vaeltalig sakfoerare, infoell
Berenike. Jag aer mycket nyfiken att hoera din foerklaring oever denna
myt, min Hermione. Naer du tolkar vara sagor, aero de mig icke allenast
skoena, utan heliga.

- Ack, mina tolkningar aero endast foersoek, svarade Hermione, som
framkallas av min oevertygelse, att dessa sagor aero skrudar kring hoega
sanningar, pa samma saett som vara gudabilder foersinnliga den osynlige
guden och hans krafter. Dessa bilder aero icke endast trae och sten.
Myten om Eros och Psyke aer icke en vanlig kaerlekshistoria. Det aer mig
omoejligt att laesa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta
sanningar. De genomskimra dem, som paerlan skimrar fran bottnen av en
kaella, som sjaelen genomskimrar maenniskogestalten.

- Men, sade Ismene, aer det icke skalderna, som diktat dessa vackra
saker foer sig och andra?

- Detsamma saega kristianerna, anmaerkte Julia.

- Kristianerna? utbrast Ismene, flaektande ater med sin solfjaeder.

- De saega det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de aero
hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat
deras skrifter, beraettar mig, att de sjaelva icke tveka att tillgripa
samma symboliska uppfattningssaett som vi, naer de vilja bringa de gamla
judiska saegner, som de tillaegnat sig, i sammanhang med sin laera. De se
symboler, som skulle hava avseende pa dem, i hebreernas uttag fran
Egypten, i en kopparorm, som hebreerna uppsatte pa ett kors i oeknen, i
dagg