garden omaerkligt naet,
varinom fladdrade sangfaglar och andra, pa vilkas metallglaensande
fjaedrar naturen sloesat sina bjaertaste faerger. Marken eller raettare
golvet--ty dessa gardar voro under arets flesta manader boningsrum
med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula
stenar, utom i mitten, daer springbrunnen, omgiven av en graesmatta,
faellde sina stralar i en marmorbassaeng bland lekande flockar av
kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi
Krysanteus' dotter, Hermione, och nagra hennes vaeninnor.

Aftonen aer vacker. Himmelen vaelver hoeg och skyfri oever denna taecka,
fran stadsbullret avskilda vra, daer blommor dofta och fagelsang
blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner aennu pa den oestra
pelarraden och vattenkonstens hoegsta kroekning: vaermen aer sadan, att
svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man atrar den
fulla skugga, som den vaestra pelargangen bjuder. Ett bord med de laetta
laeckerheter, pa vilka grekiska koekskonsten var sa uppfinningsrik, och
nagra langa divanlika soffor, med bolstrar oeverdragna av ett
moerkgroent, sammetslikt, silverbroderat tyg, aero staellda mellan
blomstervaserna naera bassaengen. Haer vila de unga kvinnorna under glatt
och foertroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika
kammarflicka, svaevar mellan blommorna och vattnar dem fran en urna,
som hon alltemellanat fyller under springbrunnens stralar.

Den rena himmelen, den aedla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den
spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av
unga kvinnor, klaedda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla
draekter, som nagonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en
tavla av klara linjer, lugn skoenhet, ideal poesi, egen foer antiken.

Den gammalhelleniska draekten hade anyo kommit i bruk bland de
foernaemare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kaerare aen nagonsin,
som vanligt i tider, da en loesslaeppt ofoersonlig kamp emellan olika
vaerldsaskadningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av
varandra. Hermione var klaedd i en snoevit kiton av egyptiskt sindon,
faest med en agraff oever vaenstra skuldran och foersedd med langa
oeverstycken, som fran halsen nedfoello oever barmen och ryggen och
naestan dolde det ljusbla, guldstickade baelte, som hopdrog kitonen
kring midjan, varifran han fotsid, i rika naturliga veck nedfoell oever
de sandalprydda foetterna. Aermarna pa denna klaedning voro mycket vid