faller oss att vara doeda som stenar. Var aero nu de
raka och stolta bondkvinnorna, var maennen, som stodo med sin bage vid
gardsgrinden och trygga svarade foer egna gaerningar? Jag missunnar dig
din ovetenhet, unga herre, och jag skall saega dig, vad det aer. Det aer
bergsmaennens jaern, som blivit utsmitt till kedjor, medan din farmor
klaeder dig i paerlor och mard. Det aer kvaevd jaemmer. Det aer tusen sma
oedlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger oever oss och
frustar foerruttnelse i vara naesborrar. Det aer vart folks torra och
raettfaerdiga lag, Valdemar, lagmaennens och jarlarnas storverk, din fars
oegonsten.

Han lyfte upp det halvdoeda barnet, som var ett flickebarn, och hoell den
lilla framfoer sig i luften.

Det var foersta gangen som Valdemar sag en moe utan klaeder. Han stod en
stund stilla och sag pa henne. Det foerundrade honom, att hon icke var
fridare.

--Sjaelv har jag ocksa en gang legat i en sadan grav, fortsatte lekaren.
Det aer lag, att om haerjare varit i landet och nagra barn foedas efter
deras valdgaestningar, skola dessa under paskveckan saettas i en grav till
att omkomma. Daerfoer heter jag ocksa Haerjanson. Vill nagon med en gava
till kyrkan lagfaesta ett sadant barn, aer det medgivet. Men hur manga ha
rad till en sadan lek! Jag vet heller inte vilken barmhaertig maenniska,
som tog mig sjaelv ur mullens kaeftar. Jag vet bara, att foer min boerd har
jag fatt foerakt. Jag aer korsvaegen, som ingen gar foerbi utan att kasta en
sten. Blir jag draept, ligger jag ogilld. Jag aer olyckan, som aldrig far
hoppas pa barmhaertighet.

--Jag kan inte lida att hoera den lilla kvida, stammade Valdemar.

--Sa tag upp henne du. Ung fosterfar. Haer raecker jag henne at
vallkullorna, som nog skola skoeta henne at dig. Och hon skall heta Yrsa
Haerjandotter.

Valdemar nickade och sag, att ett par vallkullor lindade in barnet i en
trasa och buro bort det. Han hade blivit alldeles blek. Han kroep ihop
och vek mer och mer baklaenges och foersoekte att fa skydd under
bergsmaennens armar, men fran alla sidor blev han gripen och fasthallen.
Fran alla hall linkade det fram nya skepnader och trevade efter en
tumsbredd av hans klaeder till att taga fast i. Det var sjoemaen, som
slagit skepparen, och daerfoer mist ena handen. Det var tjuvar, som
snattat en male malt eller ett foerskinn och daerfoer fatt oerat bortklippt.
Det var lagkoepta hustrur, som varit sina husboender otrogna, och daerfoer
fatt na