g sett bort oever den soliga
vattenytan. De voro bade gra och svarta och blaskiftande som jaern. Pa
samma saett var det ocksa med den urblekta mantel, som han bar oever
brynjan, ty nagra kallade den gra och nagra svart. Daeremot voro hans
ansikte och hans smala frostbitna armar starkt roedletta, som hade hans
hud smaningom fatt den faergen genom att under aratal badas av havets
saelta.

Skyarna kommo oever himlen som sma lamm och rullade ihop sin massa till
hoega berg och till gudar och till flytande vaerldar med traed och staeder.
Naer han en stund hade betraktat deras lek, knep han hart ihop oegonlocken
och stod och tuggade med laepparna.

--Varfoer kommer aldrig Hallsten Folkesson? fragade han Ingemund, som var
honom naermast.

--Sannerligen, hoevding, daerom ma jag spoerja som du, svarade han kaervt,
och munskaegget borstade sig spotskt uppat. Men vill du svara mig pa en
annan fraga, sa saeg mig, vad du ser foer underligt i skyarna?

--Jag star och vaentar, sade Sven. Jag star och vaentar pa mina oeden, och
oeden likna skyarnas oberaekneliga bilder. Det aer slumpen, som bestaemmer
oever vara moeten med maenniskor, oever kaerlek och vaenskap, oever olycka och
fiendskap. Till och med gudarna maste boeja sig under oedesdiserna. Mycket
har jag laert, och jag aer viss om alltings snabba foeraenderlighet. Jag har
slutat att spa och hoppas. Jag vaentar.

--Varfoer fragar du da om min broder?

--Daerfoer att folket vill boerja tinget.

--Som jag redan foerut har sagt dig, hoevding, bad Hallsten mig att ensam
fa lana vart skepp foer tva dygn, men nagot skael kunde jag inte foerma
honom att naemna. Jag gick da ombord hos dig och sag, att han styrde i
riktning mot Orkenoearna. Han visste mer aen vael, att vi bara vaentade pa
baettre vaeder foer att halla ting, och med hjaelp av sina femton par aror
borde han, trots vindstillan, kunna halla sitt ord. Jag angrar, att jag
gav efter foer hans begaeran, ty obetaenksam som han aer, behoever han en
lugn radgivare i sin naerhet. Men daerat aer nu ingenting att goera, och vi
fa halla ting honom foerutan.

--Honom foerutan! Nej, Ingemund. Han aer en av vara yppersta, fast han
tagit kristnan som du och manga andra. Jag har ju med mig bade vildmaen
fran Halogaland och kristna fran Trondalagen och daner och goetar.--Och
med ett vaenligt men bittert smaleende klappade han Ingemund pa skuldran
och tillfogade:--De, som vilja uppat mot aera och makt, veta nog vad de
boera i en tid, da