d jag nu saeger er, skola ni i en
boerjan ha svart att tro. Den maektige kejsaren i Saxland har, bannlyst
och barfota, gatt i vintersnoen oever bergen aenda till Canossa foer att
tigga om pavens nad. Sadana aero nu jordens herrar. Inge later haelsa er,
att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i staellet laemna
honom skatt och giva tionde till paven. Han bjuder och saeger, att om ni
snarast vaenda tillbaka, skall han upptaga de fraemsta bland er i sin
hird. Finns nagon haer bland er alla, som aennu har trotsets lust och vill
stanna med mig pa havet, hoeje han sitt svaerd!

Ingen enda drog sitt svaerd, och det radde djup stillhet. Det krusiga
skaegget trycktes hart mot broestet, och han fortsatte att blunda liksom
foer att baettre hoera skaerpan i sin egen roest.

--Ett vikingating brukar saellan foerloepa sa tyst. Jag star i otur och
har misstro omkring mig. Naer jag som barn gick till mina lekar och
fragade, vilka som ville foelja mig, blev det ocksa alltid lika tyst. Nu
aero mina maen troetta och boerja taenka pa att soerja foer sin alderdom. Det
aterstar bara att lyfta in broarna och ro skeppen i saer och vaenda dem
mot hemskaeren. Jag aer en avsatt hoevding, daerfoer att jag blev de gamla
gudarna trogen.

Han slog upp oegonen vid det bradstoerta bullret, da maennen skyndade sig
tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att arorna sattes ut,
foeljde han skyarna, som reste sina laetta och flyktiga byggnader oever
vattenspegeln.

11.

Det var nedmoerkt, och i skogsstraeckningen roerde sig en rad av skridljus.
Foerst kom ett och sedan aennu ett, och det blev aldrig nagot slut pa det
langa taget av vandrande lagor. De brunno stilla och klart, ty vaedret
var lugnt. Ibland goemdes de bakom en skyddande hand, om det susade till
i traedkronorna, och kastade da skenet bakat pa straenga och allvarliga
ansikten. Det var Inges hirdmaen och huspraester, som foerde Ulv Ulvsson
med sig ut i skogen. Hans haender voro bundna med ett rep. Bredvid honom
gick Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod naermare konungens boenpall aen
hans rustkammare, och i sin slaeta svarta kapa sag han ut som en munk.
Haret skiftade nagot i roett, och en klok, torr aerlighet besjaelade de
magra och kaerva dragen.

De fortsatte att ga allt djupare in i skogen, aenda till dess de voro pa
stort avstand fran alla maenniskoboningar. Daer samlade sig slutligen alla
ljusen omkring en doed ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunde