na
satte pa honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av
samma bla silke som hans mantel.

--Vad jag aemnar saega boenderna, det upprepade jag foer er alla redan i
natt, och det blir straenga ord. I dag skall jag visa dem, att de staellt
ett lejon pa sina egna hjaessor.

Han andades i de bredfingrade handskarna foer att fa dem varma, innan han
drog dem pa sig, och gick sedan raskt till doerren.

Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande pa en vit
haest mellan de uppradade skattegavorna. Han foerde det uddvassa och langa
svaerdet bart, och det blixtrade som en eldstrale. Bakom honom foeljde
alla hans hirdmaen, laendemaen, huspraester, svenner och gaester. Det var ett
tag, som raeckte fran drotthuset och aenda fram till hoegarna. Men han
ryggade till, naer han framfoer sig sag sa manga fler boender aen nagonsin
foerr vid ett freyblot. I stridstumlet infoer Magnus Barfots norska
bagskyttar hade han aldrig kaent nagon fruktan, men de stillastaende och
ondskefulla bondeoegonen, tvungo honom att se ned till haestens hovar
liksom foer att noga styra dem oever stenflisorna pa vaegen.

--Kan Inges haest snubbla? fragade en bonde med elak staemma.

Inge kaende, att det var en dalig boerjan, och han foersoekte att i minnet
genomga de stolta ord, som han aemnade tala fran hoegen. Vael fyra eller
sex ganger hade han kvaellen foerut uppraeknat foer hirden vad han skulle
saega, men nu mindes han ingenting annat aen ett loefte att tala laenge och
befallande. Naestan omedvetet gav han haesten en stoet med sporren och red
i vild fart uppfoer hoegen.

Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och
hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svager, fyllde honom
hornet. Men naer han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det soeta
mjoedet, sa att han knappt kunde taga mer aen tva klunkar. Kritvit satte
han sig pa stolen. Han foerstod att det var lika meningsloest foer honom
att komma med maktsprak som foer en skeppsbruten att hota stormvagorna.
Vael var han konungen, men framfoer honom stod konungens herre: ett folk i
vapen.

Sedan lagmannen oever Tiundaland utantill foerelaest Uppsalalagen, begynte
jarlen med torr roest foerhandlingarna, och de flesta boenderna satte sig
ned pa marken foer att vila. Knappt hunno de likvael att laegga ifran sig
sina vapen, innan de ater sprungo upp, ty lagmannen oever Tiundaland gick
upp aenda oeverst pa hoegen.

Jarlen latsade f