att laegga fingrarna pa
hammarskaftet som en krigare pa svaerdsfaestet. Men bakom dem foeljde i
stor oordning en hop jaegare och foerrymda missdadare. De hade tagit lega
under vintern som hjaelpdraengar, krossare och roestare, men levde om
somrarna helst fria pa vildskytte och baer. Fast landet hette kristnat
och fast tva hundra julnaetter redan tindrat upp oever Blot-Svens hoeg,
kaende dessa skogsgangare de svartillgaengliga staellen, daer djur och till
och med maenniskor aennu offrades at heliga traed och stenar.

Bredvid dem pa vaegkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som
voro maerkta i pannan med brandjaern till tecken att de blivit doepta med
vald och hemfoerda under sista korstaget. De gavo noga akt pa traeden och
viskade med varandra, ty de kunde se pa tallarnas faerg, om det gick en
malmader under jorden. Ja, de behoevde bara lyssna mot graberget foer att
hoera, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De
voro ocksa de skickligaste att med eld spraenga upp vaegen till det jaern,
som sedan lastades pa fordon och saendes ut kring landet foer att smidas
till vassa blad och pikar eller till fjaettrar.

I slaeden sutto tva maen. Fast den ena var den uslast klaedda i hela
skaran, adrog han sig mer nyfikenhet, var faerden gick fram, aen alla de
andra tillsammans. Det var den fraemmande riddaren herr Svantepolk
Knutsson, som genom gifte kommit i slaekt med Folkungarna. Nu var han pa
atervaeg fran ollonskogarna vid Vreta, daer han som botgoerare en tid hade
vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna oegon, ty han var
lika oedmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med staven
efter de langsammaste foer att skynda pa dem. De smala, alldeles nakna
benen skallrade och nego av koeld, och de bara foetterna voro oemkligt
frostbitna. Han var bade fet och mager med smala haengande kinder, pasar
under oegonen, tunt vitt har och stor, nedatboejd fagelnaesa. Den korta
illaluktande farskinnstroejan hade ullen utat och var fullsmutsad, men pa
tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var
oeversallad med pilgrimsmaerken fran olika vallfartsorter. Framtill oever
pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad
skogssvamp och som gjort honom vida beroemd. Det var ett stycke av ett
linntyg och hade tillhoert en utlaendsk fru, som han hade aelskat under
hela sitt langa liv utan att nagonsin ha sett henne.

Det lag litet jaern kvar pa botten i slae