na,
att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.

Nu maerktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna
aermarna och flikarna boerjade att virvla. Aennu stod han kvar, liksom en
vred humla en stund star stilla och andas och later vingarna vina, innan
hon rusar fram. Sa kom han farandes oever golvplankorna med armarna
halvlyfta och langt fran sidorna.

Han var av medelhoejd, ganska boejd och mycket senig och mager, i
synnerhet pa halsen. Det skalliga huvudet var hoegvaelvt och stort upptill
men smalt nedat, med spetsig haka. En svart lock, som raeckte aenda till
nyckelbenet, stod yvigt ut vid vardera tinningen och hoells ihop med ett
litet tarvligt knaeppe av horn. De noetbruna, mandelformiga och sneda
oegonen lago mycket taett.

--Saeg om det! mullrade han och skakade bergmaestarens skuldror. Aer det
fraender, aer det Folkungar, som plundra oss pa vaegarna? Och haer fylla de
landet med legohaerar. Blir da blodsakern aldrig igensadd? Kronan aer en
lekhatt foer barn, och ett barn fick den. Gloemma de redan, att jag, gamle
aenkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arvsraetten kom
med henne?

--De ha sin arvsraett pa andra vaegar, och alla Folkungar missunna varann,
svarade Ingrid Ulva. Det foersporde jag nog, naer jag red omkring vid
kungavalet och sag, hur eldroeda de sutto och blaste i sina soppskalar...
Men bergsmannen daer, honom haenger jag.

Hulv Skumble borrade sin blick i ljuslagorna, och foerskinnet knakade.
Jarlen gick emellertid med langa steg ett slag genom rummet. Sedan
tvaersatte han sig vid bordet mitt framfoer modren, ploetsligt fylld av
den mest brusande munterhet. Roesten klingade som ett helt klockspel.

--Den, som blir haengd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker
inte sina haestar dagen foere drabbningen. Karlen daer har ett jaern i
skuldrorna, som du behoever. Mor, mor, haer sitter du pa Folke Fyllbulters
gamla skattkista och styr med gardar och stalberg. Men utan mitt lov far
du i alla fall inte trampa pa en mus. Det aer visst det enda, som du
aldrig foerlater mig. Se, se, sa manga las den girebuken hade pa kistan!
Och aenda droemde han vael aldrig att den skulle foervara en kungakrona. Vad
vet jag foer oevrigt om den mannen? Kanske var han en tjuv, en kopplare,
en drinkare. Daerfoer vaeljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter.
Alla dagar trampa vi pa en nypa mull, som varit broestet eller kinderna
pa en maenniska. Men skall jag saega di