e efter, vi tva, vad
de lalla om oss i frustugan.

Han flyttade varsamt hennes haender upp pa sin hjaessa.

--Och naer jag har dem inom spjutgarden, saeger jag vid foersta hornstoeten:
ni goetar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstoeten
saeger jag: ni svear, nu upphoerde helge Eriks aettling att leva.

Jarlen och hans mor logo mot varann pa det saett, som var eget foer
Folkungarna. Det var en hastig, ljudloes glimt mellan laepparna och i
oegonen, som fort vaendes at bada sidorna. Daerefter aterfick ansiktet
genast sitt vanliga moerka uttryck.

--Vaelsignelse foelje dina vaegar, laeste hon oever honom, ocksa om du goer
ont... foer barnets skull. Jag aer som uven i skogen, jag aelskar ingenting
pa jorden utom min egen avkomma.

--Ja, Valdemar aer ett gott barn, viskade han, och Magnus talar redan
som den torraste lagbok. Han kommer att stoedja brodern, naer han snavar,
ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett praektigt
broedrapar. Snart har jag lagt riket i ordning foer dem. De ha bara att
sitta i sina hov och hoera pa sina spelmaen och radsla med sina guldsmeder
och vaevare och akta sig att goera nagon foer naer. Det aer tillraeckligt.
Hela landet skall genljuda av deras lov. Foer mig aer grovarbetet och de
hart doemda gaerningarna. Foer mig blir kanske braennmaerket i noedens elvte
timme. Bli de raettskaffens, komma de att hart doema den gamla jarlen, som
aennu var nog lagaettad att goera laga gaerningar... Skulle det ocksa smaerta
dem att hoegt tadla sin egen far i salen, skola de aenda goera det sedan,
naer de sitta i stillhet vid elden. Det foerlater jag dem.

Osaekert och vacklande reste hon sig upp, och trevande med de sotiga
fingrarna utefter bonaden pekade hon pa en liten skoeld, som haengde pa en
krok.

--Det aer Valdemars skoeld. Med oss ma det ga, som det kan, bara vi halla
den skoelden sa blank, att aenglarna kunna spegla sig i den... Och nu
skall du baera mig upp pa torntaket, sa att menigheten en sista gang far
se oss samman, innan du rider din vaeg. Lat mig foersoeka att saetta pa dig
brynjetyget... Ack, det var visst foer mycket lovat, sa tungt som det aer!
Men baeltet skall jag spaenna... som det ocksa star i visan om skoen
jungfrun.

Han hade stigit upp, men naer hon skulle hjaelpa honom, sjoenk hon mot
hans axel, och han maste saetta henne ned pa baenken. Daervid kom han att
trampa bergmaestaren pa skaegget. Han hade alldeles gloemt bort honom, och
det bek