den, men icke mer aen att daer
fanns gott sittrum i halmen ocksa foer den andra mannen. Han hette Hulv
Skumble och var bergmaestare. Som han satt daer med skaegget nedklaemt i
paelsen och vaggade vid stoetarna, liknade han mer ett gratt stenblock aen
en maenniska.

Han sag sa klart foer sig den kvaell, da han stod med de andra vid
gruvoeppningen, faerdig att kasta taerningarna pa den rostiga marken foer
att lotta om vilket arbetslag, som skulle ga ned. Vindspelet knarrade
oever tunnan, och bjoernen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan
utanfoer kaeftarna som en varm gardvar. Det hamrade och knackade vid alla
malmhoegar, och elden i hyttorna lyste pa roeken. Da, just da, kom budet
fran Ingrid Ulva pa Bjaelbo att hon genast ville utfa sin andel av
jaernet. Och med jaernet skulle det foelja dugligt folk, som hon kunde ha
nytta av i sin egen bygd.

--Jag har vakat oever det jaernet, utbrast han med ens hoegt och bittert,
viss att de andra gingo och taenkte pa detsamma som han. Jag gav noga akt
pa att roeken aldrig blev vitaktig och tjock utan gick laett, som den
skall, naer ugnen aer vael satt. Jag foerstod nog, att annars skulle jag fa
det jaernet om mina egna handlovar. Det var fullgott jaern utan korn eller
blasor, och jag hoegg och vaegde det i aerliga osmundar... och sa blev det
taget ifran oss pa vaegen av roevare!

Han ryckte hammaren ur baeltet och hoell den framfoer sig med skaftet uppat
och betraktade den voerdnadsfullt.

--Med denna kan jag foersoerja mig, foersvara mig och pa trettio stegs
avstand draepa ett villebrad eller en fiende. Sa litet behoever man i
handen foer att hjaelpa sig. Vad skola da Folkungarna med allt det jaern,
som de tvinga oss att forsla? Vara faeder levde fria pa sina gardar, och
aenda gjorde de raett foer sig och behoevde inga kedjor.

Han satt tyst en stund, och slaeden kraengde i de djupa sparen. Sedan
fortsatte han igen att tala.

--Bergsmaen och draengar, jag skall beraetta nagot foer er. Ha ni hoert det
foerr? Det var en gang tre fraender, som redo ut att vinna lycka, och den
som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo pa, det blev genast
deras, och de unnade sig knappt en stunds oelro, bara foer att fa aennu
dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och koepte och pantade och
hoello bondetraeta pa alla ting, och den bondetraetan gar aldrig ur dem. Nu
vaexer det Folkungar som ograes och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen
eller lyser en ljustereld oever aelvvat