tnet--vem skall ha mjoelet, vem
skall ha laxen? Det skall Folkungarna, naer de halla samdricka med
utlaendska saendemaen. Och hur ser det nu ut uppe vid Stalberget? Naer vi
bergsmaen fa vara aenda till fjorton om ett par baelgar, da har Ingrid Ulva
tva par foer sig ensam.

Han stack hammaren tillbaka i baeltet och spottade i den soendertrampade
snoen.

--Ja, annorlunda var det foerr. Min farfar var aennu med pa den tid, da
jaernet togs ur myren. Jag hoerde honom ofta tala daerom. En afton, naer han
stod i sin riskoja och hamrade, fick han besoek av helge Erik, den stora
sveakonungen. Det var vid den arstid, da kornet gar i blom och enbusken
dammar och som aennu kallas eriksmaessa. Det foerundrade honom heller inte
att moeta hans ljusa oegon, naer han sag upp fran staedet, ty den fromme
herren red ju ofta kring pa lagfaerd och satte sig da gaerna hos de
fattigaste foer att hjaelpa dem till deras raett. Lugnt fragade han daerfoer
konungen, varmed han fick betjaena honom. Helge Erik visade honom da, att
spetsen fallit fran spjutet, och bad honom att raskt foerfaerdiga en ny,
medan han satte sig pa kanten av vattenkaret och vaentade. Den skulle
vara hardare och uddvassare aen nagon annan, ty med den aemnade han strida
under korsfanan. Glad i hjaertat skyndade sig den aerlige smeden att
villfara hans begaeran. Foer att haerda den nya spjutspetsen, doppade han
den slutligen fyra ganger i vattenkaret, och mellan var doppning hettade
han upp den igen oever kolelden, sa att jaernet fyra ganger bytte faerg.
Foerst blev det guldgult, daerefter brunt, sedan dunkelroett och allra sist
blatt. Helge Erik, som noga gav akt pa arbetet, foer att det skulle bli
efter hans oenskan, sade da:--Tre olikfaergade aldrar har ocksa vart folk
att genomleva, innan det kan sta haerdat till blatt stal... Allt detta
beraettade min farfar under tarar, ty ingen konung aelskade han sa mycket
som helge Erik. Och nu fragar jag er: vilken alder aer nu kommen, efter
vi alla ha fatt det sa tungt?

Bergmaestaren hann knappt utsaega det sista ordet, innan han haepet lyfte
huvudet, ty en maenniskoroest ljoed oever honom ur kronan pa en av de hoegsta
ekarna. Det var en vaeldig staemma, enslig och hoegtidlig som en
predikares, och orden floego langsamt och sjungande bort oever
traedtopparna.

--Daerpa skall jag svara dig, far, ropade staemman. Den gyllne aldern var
den tid, da hoevdingarna var sommar seglade ut efter byte, medan de fria
gardsboenderna baergade