Det aer gott menat, kaera barn. Bliv alltid lika trofast mot den broder,
som du har fatt sa kaer och som med tiden skall sitta som husbonde oever
oss alla.

--Jag skulle gaerna offra mitt eget liv, om det kunde hjaelpa honom,
viskade Magnus kvaevt och sag fragande fran den ena till den andra.

Bergmaestaren kastade ifran sig toemmarna, men bittert angrade han, att
han icke i tid vaent om och sjaelv sprungit till skogs. Det yrde gnistor
foer oegonen och susade foer oeronen. Han foerstod knappt, hur det lyckades
honom att hitta in till trappan.

Murarna voro sa tjocka, att han icke kunde se marken nedanfoer genom
gluggarna. Utan att han sjaelv visste det och endast foer att faesta
tankarna vid nagot likgiltigt raeknade han halvhoegt trappstegen:--Elva,
tretton, femton, sexton, nitton... Oeverst i skumrasket patraeffade den
bredaxlade fjaellmannen en doerroeppning, men den var sa smal, att han
maste vaenda sig pa tvaeren och slaepa sig framat mellan de raethuggna
stenstolparna. Och aenda skrapade de langa tottar av har ur paelsen.
Vaelvningen var heller inte hoegre, aen att han maste kroeka sig. I det
oegonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd haengde sig oever
hans nacke som ett ok, och han tappade anden.

Ett rungande ljud som av ett klaemtslag floeg med detsamma genom tornet
och fortsatte laenge att darra i stenarna.--Ringer det redan till
angelus? fragade han sig och soekte fafaengt att na radbandet under
paelsen. Angelus domini nunciavit Mariae.

Da slog honom ploetsligt nagot, som bade han och de andra nyss hade
gloemt. Det var dymmelonsdag, och pa den kvaellen fick ingen klocka ljuda
i hela kristenheten! Hur mycket var da det rad vaert, som det nu var hans
aerende att giva at det hoega herrskapet? Och vad hade han nu att tala om
annat aen om sitt foerlorade jaern, och det skulle kanske kosta honom
livet!

Men det var foer trangt att vaenda. Foer att goera ett slut pa pinan och
ater fa luft i broestet tog han ut steget.

Han kom da ut i en ganska hoeg kammare, daer Ingrid Ulvas larmande
smapigor, sotiga och barfota, hoello pa att koka vid spisen i hoernet. De
svaengde flaektorna oever den sura och rykiga veden, hjaelpte varann att
knyta harbandet och klaettrade pa baenkar och spann foer att plocka ned
broedkakorna, som voro upptraedda pa en stang under taket. Mitt oever
roekoeppningen i valvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro
sysselsatta med att fira ned fran torntaket en kopparbolle foer