ni ordade, satt jag och hoerde
pa nagot helt annat. Det aer folk ute pa skallgang i skogen och ropar
efter nagon. Det maste vara bjaelbofolket. Men vem ropas det pa? Nej,
nej, nu hoera vi miste. Det kan omoejligt vara sa.

--Bjaelbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son,
svarade Gistre Haerjanson och boejde sig fram mellan grenarna. Jag kunde
giva dem besked. Jag kunde hjaelpa dem, till och med, om han vore tagen
av dvaergarna. Haer--han stack handen i ficksaecken--haer har jag
segerstenen, som jag hittat i magen pa en svart hackspett. Och haer har
jag den saellsynta vita fjaeder, som vuxit pa en svart korp och som kan
rista upp den tjockaste stenhaell...

Herr Svantepolk stod nigande i slaeden, och frossan skakade soender hans
ord.

--Vi ha ingen tid foer den stortalaren. Han aer noejd, bara han hoer sin
egen staemma. Men daer ser jag huvorna pa de foersta drevkarlarna. Hitat,
bjaelbomaen! Vad aer det ni saega? Vem, vem? Det kan inte vara sant. Svears
och goetars unga konung borttagen av dvaergarna! Nu, bergsmaen, foersta ni
baettre att rada aen jag.

Han lyfte armarna och staemde i med bjaelbofolket, som boerjade leta sig
fram mellan buskarna, och alla ropade pa en gang:

--Valdemar, Valdemar!

Slaeden befann sig nu pa det rum, daer Folketuna fordom statt med sina
laengor. Stensaettningar och halvtaerda ekstockar syntes aennu mellan
tuvorna. Lunden hoells i fruktan och besoektes saellan utom vid de
arstider, da nagon klaettrare soekte efter den undergoerande misteln eller
gillrade foer hemlighetsfulla faglar. Maennen flockade sig om bergmaestaren
med en sidoblick mot en stor sten, pa vilken istapparna haengde som
vaelvningen oever en port.

--Jag vet bara ett att rada, svarade slutligen bergmaestaren, efter att
ett oegonblick ha besinnat sig. Det aer att skynda till Bjaelbo och ringa i
klockan, innan solen gar ned. Ha dvaergarna tagit gossen, maste de da
slaeppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gatt vilse i skogen, far
han en vaegledning, naer han hoer ringningen.

Han manade pa det klena foerspannet. Herr Svantepolk floeg ned pa
sittbraedet, sa att han slog ihop taenderna, men han latsade icke daerom
utan boerjade med en foernaem handroerelse att draga upp halmen omkring de
blafruset tillskrynklade benen.

De andra blevo snart efter. Naer backen kroekte ut ur skogen med fri blick
oever de vintervita slaetterna, stod Ingrid Ulvas stengra kyrktorn redan
mitt framfoer vaegen pa