a, da folket varit ute pa markerna?

--Jag har suttit och plockat malen ur paelsen, sade han med ansiktet goemt
aenda till kinderna innanfoer vargharet. Malen aeter och fraeter, men
mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Sa aer det ocksa med
en lang smaerta. Naer du smular soender henne pa fingret under dina oegon,
maste du fraga: var det denna lilla droppe hjaerteblod, var det detta
stackars guldstoft av nagra bedraegliga maenniskodroemmar, som sa foertaerde
dig? Den tid jag lag pa havet, foersoekte jag om aftnarna att segla kapp
manstrimman, men alltid gled hon undan pa en armslaengds avstand. Varfoer
laerde jag inte av det jag sag?

--Den fragan kommer fran oss, far.

--Och da skall jag svara dig, Folke. Smaningom har jag laert, vad en
bonde kan laera, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag foelja er
till doerren. Det aer ett sadant solvaeder i dag, att det aer svart att inte
se ut. Goeken ropar i skogen, och getskaellorna pingla fran markerna, daer
mina hjordar bestaendigt vaexa och foeroeka sig. Aenda hit in hoer jag
kornsuset, oeverallt gror det och spirar, pa vallen, pa stugtaket, till
och med de gamla stockarna i vaeggen boerja att mossa sig och groenska. Och
sjaelv tycker jag mig kaenna, hur det skjuter unga kvistar och loev ur min
egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du
maste doe foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet.

--Det aer i oss du uppstar, far.

--Ni ha vuxit sa hoegt oever mig, mina barn, att ni inte laengre kunna
raecka er sa langt i djupet som till mig. Det enda jag begaerde av er,
kunna ni inte giva mig. Men jag glaeds, jag yvs, jag aer stolt oever min
avkomma, och jag oenskar er medgang, Folkungar.

Han flyttade foetterna sa tungt och langsamt, att Ingemund och Hallsten
blevo otaliga och skyndade sig foerbi honom, men han fortsatte sin
foersiktiga gang fram till doerren. Daer stannade han i solskenet. Hela
gardsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade at honom fran sin
vita gangare, men stelt och fraemmande.

--Han gar vael inte till aettestupan? fragade jarlen.

--Dit aer stigen foer hoeg och brant, svarade traelarna. Nu taenker han nog
bara pa att sa laenge som moejligt fa se sina soener.

Da hastade ocksa jarlen foerbi honom och sprang i sadeln.

--Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett foersoek att vaenda sig
om, men haesten var sa het, att han knappt kunde halla den. Har du nagot
att befalla, sa saeg de