nog! avbroet jarlen. Har du nagon hemlighet att saelja,
eller vart vill du haen? Jag minns inte mycket fran min barndom. Tva
gamla praester gavo mig ris; det aer allt, som jag vet.

--Da minns jag laengre aen du. Jag aer din doede fars far, Folke Jarl.

--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i hoeet
pa en stallskulle, lyfter upp armarna och saeger: jag aer far till
konungens hoegste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och
maenniskor, foernuftigare kunde han bete sig, om han vore raedd om sitt
skinn!

--Du skall se, att mitt mod gar laengre. En avsatt konung har en avsatt
jarl, och nu behoever du hjaelp av den gamle skogskarlen pa hoeskullen.

Jarlens ansikte blodfaergades.

--Aer det ditt fulla allvar, att jag skall saetta tro till ditt foerryckta
pafund?

--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade.
Din far dog och mina andra bada soener oevergavo mig och gingo i haernad.
Vi skola ga ut till boenderna, min son. De kaenna nog Folke Filbyter, om
de bli paminda. De kaenna nog den gamle mandraparen och roevaren. De hyste
honom, naer han kom pa vaegarna med sin oemfotade trael bakom sig. De sutto
vid elden med honom och hoerde honom sucka och jaemra om sin sorg.

Jarlen gick haeftigt ett par varv oever den tomma skullen, vars plankor
danade och skallrade. Till sist tvaerstannade han, och han var knappt
laengre igenkaennlig, i sadant uppror var hans sinne.

--Detta aer da, vad jag alltid fruktat och alltid gatt och vaentat pa!
viskade han med lam och troett roest. En dag skulle nagon lycksoekare stiga
fram och goera sadana ansprak pa mig som du, daerfoer att jag ingenting vet
om min haerkomst. Nej, nej, min gode man, vad du goer, tala inte om sadant
med boenderna.

--Skall jag inte laera dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte
saega dem, att du har en far och att det aer bonden pa Folketuna? Vad
menar du? Eller tror du aennu inte pa vad jag beraettar dig? Finns det da
ingen ledtrad, som kan hjaelpa dig? Har du aldrig ens hoert talas om den
kristne predikaren, som stal bort dig?

--Predikaren?

--Ja, det var en av broederna i Skara.

--Och honom sag du?

--Han hette Jakob.

--Jakob? Det later som funnes det ibland ett staenk av sanning i ditt
foermaetna pastaende, bonde.

--Till sist fick jag honom i mitt vald, men han var bunden av en
tysthetsed. Hur mycket jag plagade honom, ville han ingenting yppa, och
da laet jag honom svaelt