de
manga bommarna och lasen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och
silvertackor och foer vael hundrade gangen raeknat vart mynt i pasarna.
Daerefter skulle vi gatt och raeknat traelarna, och jag skulle ha naemnt var
och en vid hans oeknamn. Du skulle ha fatt se, hur vaelfoedda och hur varmt
klaedda de stodo allesamman. Vi skulle ha gatt in i spiltorna och synat
haestarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du da nog ocksa
sjaelv blivit ivrig att fa raekna. Till sist skulle vi ha foeljts at ut pa
akern, sa att jag fatt taga upp jorden och trycka soender den mellan
fingrarna och visa dig, att det aer den luckraste och baesta, som kan
finnas. Varfoer fick det inte bli, som jag helst oenskade?
Han fortsatte pa det saettet att oemsom plaga och oemsom troesta sig, ibland
tyst, ibland hoegt, oaktat att han redan hoerde roester och klingande
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som naer
en varflod svaemmar oever.
Han kaende igen sina avkomlingar pa deras malfoere, och det foerundrade
honom endast att tre ensamma maen kunde astadkomma sa mycket buller. Med
en betryckt kaensla vaende han sig inat skullen. Jarlen kom foerst uppfoer
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina
glimmande hirdrustningar.
--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.
--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans ar aer hoerseln klen. Naer jag
nyss kom hit och ropade efter honom, droejde det om en god stund, innan
jag fick svar. Du kaenner da igen honom? Aer du alldeles viss pa din sak?
--Daerom kan inte rada minsta tvivel, det aer var far, inskoet Ingemund
bestaemt.
--Kom naermare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter,
fast han gott kaende med sig, att han bade hoerde och sag. Men det hade
kommit misstro i hans sjael och han ville locka dem att bli mer
ofoerbehallsamma.
Som de nu stodo framfoer honom alla tre, tyckte han dock, att han saellan
sett statligare maen. Det var fasta och oeppna drag. Nagot glatt och
ivrigt i deras later foerradde en oenskan att alltid ha mycket att skoeta,
att vara med om var taevlan och bestaendigt vinna priset. All den
kaernfriska och ofoerdaervade vaextkraften i deras unga aett, daer bondeblodet
aennu spaende adrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott
om natten och aldrig visste av troetthet. Det laeste han snart i deras
uppsyn.
--Jag trodde, att det var sed ocksa bland hirdmaen att haelsa sin
|