n kristen
konung och hans praester gick jag inte i akerfaran med kroken. Nyckeln
haenger haer under skjortan, Folke. Och nu skall jag beraetta dig aennu en
hemlighet. Daer kommer den att foerbli, sa laenge jag finns till.

--Navael, far, da skola vi inte laengre taenka pa Inge. Men naer han blir
konung igen och vi alla tre fa fast mark under foetterna, skola vi med
lysande foelje rida till din gard och infoer hela folket kalla dig var
far. Du vet inte, hur hoegt jag kommit i Inges gunst och vad allt han
vill goera foer mig. Han vaelver till och med planer att aekta mig med nagon
kvinna av den danska kungaaetten. Sa hoegt vill han lyfta Folke Filbyters
blod, daerfoer att jag alltid tjaenat honom oegennyttigt.

--Och jag, Folke, vad kan jag goera daerat?

--Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klaedsel och boerja ett
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tankloest foerstoera allt
genom att laemna ut sig at hopens atloeje. Vi behoeva talamod. Det onda,
som talats om Folketuna, skall laettare gloemmas, om du later din rikedom
lysa. Pa sa saett kommer den bade dig och oss till godo. Da fa vi saetta
oss hos dig vid dina foetter, utan att nagon missaktning vagar smyga sig
bakefter oss. Vi ha inte sa harda hjaertan, som det kan tyckas i var
iver. Den voerdnad, som vi da oeppet kunna visa dig, skall smaningom ocksa
smitta de andra. Daer pa din rika gard skall du i den raetta stunden
mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningsloest
slaepa ned en gammal gubbe fran hoeskullen och saega: svear, haer se ni
jarlens far!

Folke Filbyter tog nagra steg framat, och alla tre skyndade sig
voerdnadsfullt att hjaelpa honom.

--Tack, tack, kaera barn, men jag har aennu goda krafter. Jag aer inte van
att ha tjaenares haender under armbagarna. Och tack foer att du har talat
uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga ar blivit en sa maektig man,
foerstar ju allting mycket baettre aen jag. Lat mig nu aennu en gang fa
trycka dig till mitt broest, laenge, laenge. Sa haer kunde jag sta med dig i
timmar och gloemma vad jag genomgatt, gloemma allt omkring mig. Det goer
mig inte lycklig, som jag hade vaentat, men det kaenns som ett oegonblicks
soemn och vila--en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt har aer sa
lent att stryka, och naer jag haller dig som nu, tycker jag, att du ocksa
sover. Jag har bekaent sanningen, Folke. Det var dig, som jag aelskade
mest. Och nu saeger jag er farvael foer i dag, mina