barn, och oenskar, att
allt, som ni efterstraeva, matte bli ert. Jag tror, att vi aentligen boerja
foersta varann. Lat mig nu fa fara hem... Aldrig visste jag, att en
maenniska kunde sjunka i ett sa djupt elaende!

Han skoet dem sakta ifran sig, men Folke ville icke slaeppa honom utan
foeljde honom aenda till stegen.

--Nej, far, du far inte laemna oss med sadana ord. Haer finns bara en
raeddning, och det aer, att du tager kristnan. Ocksa jag foervarar en
nyckel under min kapa, men den leder till ett skrin med ofoervanskligare
skatter.

Han letade fram silverkorset och hoejde det oever den gamle.

--Angra dig och tro.

--Du talar om nagot omoejligt.

--Bed om styrka.

--Jag kan inte.

Jarlens oegon skoeto eld, och han fick roeda flaeckar pa kinderna.

--Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det aer jarlen, som talar.

--Varfoer plagar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och foerde det at
sidan.

--Lat honom vara, jarl. Han har levat efter sitt foerstand, och han aer
uthallig.

--Hallsten, du har det baesta hjaertat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Fast jag nyss sade, att jag inte behoevde er hjaelp, maste jag nu visst
bedja er daerom, ty det blir svart foer oegonen och jag ser inte pinnarna i
stegen. Tack, tack, barn. Ni behoeva bara boeja er litet och stoedja under
axlarna. Nu aer jag nere, men det aer baettre, att ni droeja kvar daer uppe
till dess det blir moerkt. Jag hoer, att allmogen aennu aer orolig.

Utan att vaenda sig om och se tillbaka banade han sig vaeg genom maengden,
som aennu stod och stirrade pa drotthuset. Han letade sig fram till
traelen pa haestplatsen. Naer han kom i sadeln, tryckte han ater jaernhatten
pa huvudet, haelsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort oever
heden.

Han gjorde sig ingen bradska utan laet haesten ga troegt och langsamt, som
den ville. Naer kvinnorna vid gardarna maerkte, att han icke mumlade sina
vanliga fragor, sago de pa varann och viskade bakom hans rygg:

--Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var
det, som hoell honom fast, sa att han inte kunde segna, hur mycket han
aen aldrades.

Stigmaennen daeremot, som nyss plundrat en koepmansfora och hade grottan
fylld med rov, baeddade at honom pa en mjuk tygbal.

--Du laeser inte laengre i vara haender, sade de. Har du nu aentligen
foerstatt, att den lille, som lag och diade tjurhornet, aldrig mer star
att finna pa denna jorden?

--Det aer, som ni saega, svarade