samla den hos Inges hird och tignarmaen. Men de aero breda herrar och
hitta de ett fel pa mig, kan nagon av dem laett fa lust att draga pa sig
mina handskar.

--Vet du, Folke, naer du inte sjaelv paminner mig daerom, kommer jag knappt
ihag att du aer en hoegt uppsatt kungstjaenare. En sadan syssla star i
daligt rop hos oss boender. Det aer min enda glaedje, att du nu aer i noed
och behoever mig.

--Du kan bara hjaelpa oss pa ett saett, far. Lat goemt vara gloemt. Rid hem
igen till ditt Folketuna. Vara vaelsignelser skola foelja dig, och vi
skola skicka dig spannmal och klaeder och allt vad du kan behoeva foer dina
aterstaende dagar. Nagon av oss skall nog ocksa, naer det blir lugnare,
haelsa pa dig i tysthet och se till, att du far det varmt och gott i
stugan. Raeck oss nu haenderna igen och saeg, att du aer noejd med oss. Du
hoer, att vi vilja dig vael, som det anstar soener.

--Jag har inte tiggt er om nagonting. Men jag foerstar. Det aer foer min
fattigdom och foer mina trasiga klaeder, som ni mest skaemmas. De lukta
mjoelk, saeger du, och jag har inga knaeppen eller soeljor.

--Vaerlden aer som den aer, far. Den aer grym, isynnerhet naer man vill uppat
som vi. Men foer oss foerblir du ju aenda var far, och du far inte neka oss
att giva dig litet baettre klaeder efter ditt stand. Bestaemt och klart
saeger jag dig dock villkoret. Du maste tiga.

Folke Filbyter fubblade med haenderna i hoeet foer att resa sig, och
Hallsten erbjoed sig genast att stoedja honom, men han skoet honom sakta
ifran sig. Naer han hade kommit upp, sag han sig en stund villradigt
omkring.

--Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att
jag var man att rusta dem, naer de drogo bort. Ingenting var gott nog at
er, mina barn. Jag unnade er det baesta. Jag kunde ha skaenkt er min egen
kjortel. Och foer din skull, Folke, ploejde och sadde jag, ty garden
skulle bli din. Den bar ju bade ditt och mitt namn. Daer skulle du bo med
din avkomma och en gang toemma minnesfullet foer aettefadern, som sov i
hoegen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni laert den gamle, hur han
skall uppfoera sig. Nu vet han, att han inte far taga er vid handen och
leda er ned till folket och saega: odalmaen, haer se ni de aterfunna
delarna av min egen kropp och sjael, haer se ni mina soener. I dag aer
ingen av er lyckligare och hoegmodigare aen jag. Haer se ni Folke, som jag
talat om och fragat efter vid var grind.--Den gamle vill er inte sa
ill