har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig sjaelv, halvt hoegt,
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du maste doe foer
att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord ocksa
till dig, du bonde fran Folketuna. Jag har ploejt och samlat och fatt
fiender och hat och smaelek, och nu ser jag, att allt aenda bara aer en
begynnelse. Jag trodde, att det var foer min egen skull det skedde och
att det var at mig jag samlade, och sa var det foer andra. Foer deras
skull var det da jag steg i land bland skaeren och byggde mitt Folketuna.
Sa litet har jag vetat, sa litet har jag foerstatt. Jag trodde, att mitt
liv var ett mjukt ler i mina haender, och sa var jag sjaelv det mjuka
leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den vaexa pa
samma saett och foeroeka sig i mansalder efter mansalder; och det aer
tidens laengd, som foerskraecker mig. Skoenare vore det, om maenniskan levde
en enda dag, bara en enda, men da med en guds unga haelsa, och om kvaellen
foedde sitt barn och sedan foersvunne. Vad hjaelper mig nu den lasta kistan
daer hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat foer mitt
huvud, att tva uppraetta timmertraen, som kallas hoegsaetesstolpar, kunna
skaenka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog at mig
att sova i. Men nu ville jag ha bonader pa vaeggarna och bjoernhudar pa
golvet och dukar pa borden och hela huset fullt av fidlare och gigare,
sa att mina soener kunde hoegmodas och ropa: det aer var far! Ja, nu ville
jag det, och nu aer det foer sent! Med list och sken har jag blivit lockad
att ga som oket foer vagnen, och jag aer hudflaengd och troett och ingen
tackar mig. Jag ser traedet vaexa och foergrena sig, och sjaelv aer jag bara
det fula och klumpiga froe, som foerst maste ned i mullen.

Han boerjade att sakta vagga fram och ater, och solstralarna dansade oever
honom.

--Jag visste ju, att du vid detta laget maste vara en vuxen man, Folke.
Men i mina tankar foerblev du aenda alltid ett litet spaett barn, som lag
och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur
det till sist verkligen skulle bli att moeta dig efter sa manga ar. Jag
tror, att det varit baettre, om jag hittat dig vid vaegen, utfattig och
hungrig, och fatt lyfta upp dig framfoer mig pa haesten och rida hem med
dig och baedda in dig mellan faellar och skoeta dig som foerr. Sedan, naer
du blev maett och utvilad, skulle vi ha oeppnat kistan och slamrat med