--Ingemund och Hallsten aero da ocksa haer!... Sa mycken lycka pa en gang
hade jag inte vaentat att fa uppleva. Du goer raett. Ga och haemta dem. Jag
laengtar att fa se dem, innan jag doer, men du skall tro mig, Folke, det
var dig jag aelskade mest. Oever sadant kan ingen bestaemma. Det aer ju bara
efter dig jag har soekt under alla dessa ar.

Jarlen stod redan till armbagarna i golvluckan.

--Sitt kvar och vila dig i hoeet, sade han. Jag foerlitar pa, att du inte
talar till nagon.

Folke Filbyter nickade at honom, men da han blev ensam sade han till sig
sjaelv, och da kaende han baettre igen sin egen roest:

--Jag aer inte glad. Mitt sinne har bara blivit aennu tyngre. Jag sag i
hans hand, och han aer det bortstulna barnet fran Folketuna. Varfoer har
jag da i en mansalders tid faerdats pa vaegarna och letat och fragat, om
jag inte nu kan kaenna mig lycklig?

14.

Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland
rycktes han till det naervarande av den bullersamma maengden utanfoer
gudahovet.

Ett langt bord hade blivit uppsatt aenda fram mot drotthuset, och
gudatraelarna hade mycket att skoeta. De voro gavotraelar, som av nit och
fri lust skaenkt sig at gudarna foer att betjaena dem vid de stora
hoegtiderna, men som annars likt fria maen sutto hemma pa sin odal. Freys
och Odens traelar buro groena och bla kjortlar, men de, som hade givit sig
at Tor, voro roedklaedda och maste alla ha roett har och skaegg. Det tillkom
Odens traelar att hopvispa blodet och mjoelet och i bagarstugan graedda de
svarta blotkakorna, som voro sa stora, att de raeckte tvaers oever bordet.
Tors traelar satte fram den graeddstarka mjoelken, i vilken folket doppade
de styckade broeden, och Freys traelar framburo pa spett de stekta
galtarna och spaedgrisarna. Det fanns ocksa svarta traelar, men de voro
benadade tjuvar. Boenderna spottade langa stralar efter dem och kallade
dem korpskraemmor, ty de hade ingen annan syssla aen att loepa omkring med
kvastar och jaga undan korpar och krakor. Likvael hoppade de feta och
blanka faglarna aenda upp pa bordet, ty de voro heliga, och vid
livsstraff fick ingen sara dem.

Nedstuckna haestar, hundar och hoekar saenktes i offerkaellan och blevo
sedan fastkrokade i de kolade traeden. Laengre bort stodo boenderna
flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de
hoello i foetterna och hjaelpte varann att slakta. Detta gjorde de dock
endast foer att ko