och natt, det var hans lust och haelsa och hans enda begaer,
och det tryckte sin praegel pa hans minsta roerelser. Bredvid sig pa
baenken hade han en traelada med pergamentrullar och runkavlar, och han
var helt och hallet upptagen av att granska dem. Han vecklade ut
pergamenten, genomoegnade dem och ritade haer och var med nageln ett maerke
i kanten foer att, om det gaellde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla
raden. Det var honom patagligen likgiltigt, om han hade askadare eller
ej, om det stod fem tusen maenniskor omkring honom eller bara fem. Hans
saett var varken hoegmodigt eller foerlaeget, och fullstaendigt haengiven sina
aembetsaligganden tycktes han icke ens maerka folkets hotfulla tystnad.

Vaeckt av sin galande hane till boenestunderna vid midnatt och vid dagens
ingang, hade konung Inge sedan fallit i djup soemn. Gang pa gang bultade
skosvennen pa saenggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingsklaeder och
lade dem oever taecket. Hon boejde sig leende och tog honom i haret och
ruskade pa hans huvud.

--Inge, Inge, vakna! sade hon, da hon sag, hur blytungt oegonlocken aenda
foerblevo slutna.

--Aer det redan boenetid igen? fragade konungen.

--Nej, du aer i Uppsala, Inge, och daer sjungas inga maessor, men allmogen
star faerdig och vaentar pa dig.

--Jag droemde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke
var nagot annat foer honom aen en tjaenande vaeninna. Det gar langsamt att
gloemma henne.

--Naer du i natt hade gatt till soemns, drucko de yngsta av praesterna och
flera av dina andra maen hennes gravoel. De kallade det sa. Liksom i en
vild droem ryckte de slutligen facklorna fran vaeggarna och rusade ut i
offerlunden. Daer satte de eld pa de hoega, hemska urtraeden, som aennu till
stor del voro fulla med benrangel efter upphaengda djurkroppar.

--Och jarlen?

--Han lag i sin baedd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och
tunn ut, din jarl, men hans magerhet toer vara av den sorten, som slar om
till fetma, naer han en gang till sist blir maektig och sjaelamaett.

--En starkare och aerligare vilja har aldrig tjaenat mig.

--Det maerkes, att det bara aer i soemnen, som du minns min syster.

--Ja, det aer mest i soemnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.

Han skyndade att klaeda sig. Svennerna drogo skinnrutan fran vindoegat,
och en iskall och solig morgonluft dansade in oever den nyss taenda
brasan. Han hackade taender, daer han stod pa bjoernfaellen, och svenner