sina flyende stallare och svenner.

--Ofaerdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung!

Da bullret boerjat laegga sig och drotthusets portar bommats inifran, gick
Sven ett par steg framat mot lagmannen oever Tiundaland.

--Om jag naert svek mot Inge, sade han, da var det daerfoer, att jag aldrig
kunde svika de gamla gudarna. Han och hans vaestgoetar aero framsynta och
glada, och Kristus kommer till deras kornrika gardar pa sunnanvaedret.
Annorlunda aer det hos oss, vi bistra maen haer uppe, som ga och laengta
till horgabrudarnas dystra stjaernsanger. Haerligt hade vi det foerr
samman, naer vi lago med vara skepp pa havet. Sjaelv aer jag vael knappt
annat aen en vild baersaerk, men nu har jag naermsta raetten till er
konungastol. Vaelj mig, och jag skall saetta mig pa den, om ocksa utan
framtidshopp. I natt var en dalig natt, da manga droemde vakna. I natt
fanns ingen god maenniska, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den
heliga lunden, och naer eldskenet vaeckte mig, droemde jag ocksa en vaken
droem. Jag sag valkyriorna rida oever Foeresvall med langt framstraeckta
haender och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag oever
min hjaelm och skriade som moerkret i halorna under Nifelhel. Deras haestar
voro vata och blanka som likstraenderna vid Amsvartners hav, deras egna
fagra anleten bleka och tankfulla. Vem soeken I? fragade jag. Och da
svarade de: En konung. Vi soeka en konung foer att haemta honom till den
sista tomma platsen pa konungabaenken i Freyjas ljussal. Manne det aer du?
Naer vi funnit honom, skola salsdoerrarna foer alltid falla igen.

Allmogen rusade upp pa hoegen och lyfte honom pa skoeldarna och ropade med
tungsinta roester:

--Hell dig, konung efter vart sinne! Hell Blot-Sven och hans aett!

Pa fraemlingarnas inhaegnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och
naestan goemd under sin stora kittelhatt. Mycket foerstod han icke av den
nye konungens tal. Han sag knappt hur han mottog stenkniven, medan
offerpraesterna ledde fram Inges vita haest och saenkte offerbollarna foer
att uppsamla blodet. Han hoerde icke djurets rosslingar utan borrade sina
oegon i jarlen. Det var husbonden fran det vilda Folketuna.

Han sag mindre pa hans harda och ofoeraenderliga ansikte aen pa hans
haender, som aennu sysslade med rullarna och lade dem till raetta med
naestan smaaktig ordentlighet. Under den allmaenna foervirringen trevade
han sig fram genom traengseln, aenda till