dess han slutligen kom upp pa
hoegen. Daer grep han hart fast om jarlens vaenstra hand och hoell upp den
framfoer sina oegon, men det kom liksom vattenblaeddror foer dem, sa att han
ingenting kunde se.

--Har jag blivit blind? stammade han.

Jarlen, som kaende sig prisgiven at folket, gjorde intet motstand utan
stirrade pa den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Aentligen
fick han besinningen ater och fattade den gra skepnaden foer broestet.

--Vad vill du mig? fragade han. Naer Inge kommer till makten igen, tar
jag ditt liv.

--Vad jag vill dig? svarade husbonden fran Folketuna, och det foerefoell
honom, att hans egen roest blev sa svag, att ingen kunde hoera den. Vad
jag vill? Ja, det ma du fraga. Kanske har jag nagot att saega dig, som
skall betyda mer foer dig aen allt, vad du hoert i dag, och goera dig len
och mild. Heller ocksa har jag inte mer att saega at dig aen at alla de
andra... Vad skall jag svara dig? Moet mig i hemlighet pa drotthusets
hoeskulle, daer fraemlingar bruka fa sova. Kom foer ditt eget baesta, om jag
ocksa ingenting far att saega dig. Du behoever inte bradska. Jag har laert
mig talamod. Liksom Sven har jag laert mig att vaenta. Men kom bara, kom
en gang till sist!

De, som stodo naermast, ville nu ocksa gripa fatt i jarlen, men Folke
Filbyter fick da en oemsint bradska att foera honom ned fran hoegen. Han
slog sina breda, fast redan nagot orkesloesa armar om honom foer att vaerna
honom, men med latsat vald. Och hoegt sade han:

--Ga bort haerifran, jarl! Ga till din avsatta herre. Haer har du inte
laengre nagon raett att vara.

Det var en list, som lyckades, ty de andra slaeppte da jarlen och noejde
sig med att vaelta omkull hans traeask och trampa pa rullarna. Aennu en
gang stoette jarlen med en hoegdragen roerelse ifran sig sin hjaelpare och
gick sedan till drotthuset.

Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar
Blot-Sven pa skoeldarna. Tre varv tagade maengden kring hoegen och
slutligen till gudahovet. Genom doerren sag Folke Filbyter gudarnas
belaeten, som sutto i sina stallar utefter vaeggen, alldeles svarta om
anletet av det blod varmed de arligen blivit bestrukna. Deras styva
tygklaeder voro behaengda med dyrbara gavor fran de aeldsta hoevdingarna.
Fast han taenkte pa jarlen, lyssnade han aenda pa offersagorna och
drottsagorna, som boenderna beraettade omkring honom, och han foersoekte att
uppfanga en skymt av den hemska prakten. I Odens be