ter sa fri,
att han kunde bestaemma oever sina steg. Utan att bradska, men ocksa utan
att tveka, laemnade han de andra och gick till drottstallet.

Hirdens haestar stodo daer helt lugnt och ato ur krubborna. Van vid
bondegoera tog han sig nagorlunda laett uppfoer stegen till skullen, trots
sina ar. Skullen var tom, men vid den oeppna gavelluckan lag ett helt
berg av hoe, och daer satte han sig, ty daer var sol.

Olyckan hade under de sista aren mycket foeraendrat hans ansikte. Det
svaellde av samma bondska bredd, men de kaensligaste dragen hade blivit
tunnare och aedlare, och de roeda och skrynkliga oegonlocken haengde liksom
foergratna och vissna. Han blundade i solvaermen, och det yviga haret
bredde ut sig oever axlar och rygg. Kittelhatten lag i hans knae, och med
det kullriga hoeet omkring sig sag han ut som en hoegbo, som en stund gatt
ut ur sin grav foer att tina sina lemmar i det vackra vintervaedret.

Han undrade, om en sa hoeg herre som jarlen verkligen pa denna
bestoertningens dag skulle klaettra uppfoer en stallstege foer att fa tala
med en obekant bonde. Det foerefoell honom orimligt. Och aenda trodde han
det fullt och fast, men det kaendes lugnt, att han icke kom genast. Det
gjorde ingenting, om han droejde, bara han inte nu genast steg upp i sin
glans pa den dammiga skullen.

--Det kom nyss liksom vattenblaeddror foer mina oegon, sade han, men aenda
stod jag inte alldeles sa skumoegd, som jag sjaelv trodde. Nagot sag jag
aenda. Eller inbillar jag mig det bara? Varfoer aer jag inte glad?

Tunga och saekra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade
mannen boerjade darra i lederna. Men det var endast traelar fran
gudahovet, som kommo foer att utvaelja aennu en haest till offring. I
detsamma hoerdes en kaerv roest, som ropade:

--Var aer du, bonde?

Han foermadde icke att svara, och da han sag upp, stod jarlen redan pa
stegen i golvluckan.

--Aer det raedslan, som betar dig malet? fragade jarlen och gick raskt
fram till honom.

--Jag har gloemt hur det kaenns att vara lugn, sade han langsamt. Vet du
vad det aer att ligga vaken mitt i soemnen och taenka? Vet du vad det aer
att rida fran gard till gard och fraga, men aldrig fa nagot svar? Jag
har lidit sa mycket, att nu sviker mig glaedjen, till och med naer han
aentligen har raett att komma.

--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan
bekaennelse vill tigga min gunst.

--Den stund du foell med din herre, blev