tenar och begynte kasta pa honom. Nagra hade redan pa
foerhand sma och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i boerjan
slungade de endast de mindre. En skaerva traeffade honom i laeppen, sa att
han tuggade blod.

Sven stod med skaegget tryckt mot broestet. Han bet hart ihop oegonlocken
och sade till Inge:

--Skyarna omskapa sig och aero sig aldrig lika. Det kommer en tid foer var
och en i hans medelalder, da maenniskorna ploetsligt bli troetta pa honom.
De ha moett honom foer ofta, lytt och rosat honom foer ofta. Han aer varken
laengre en morgonsol eller en slutad dag. Daerfoer bli de leda vid honom.
Svager, du som sa ofta suttit med mig vid taerningsbordet, du boer veta,
att ena stunden aer du i otur men den andra slar du sexorna. Tur och otur
komma alltid i var sin foeljd liksom de svarta och de ljusare fjaellen pa
tomtormen. Det loenar inte att daervidlag tala om vidskepelse. Naer den
kloke aer i otur, laegger han foer en stund taerningarna at sidan och
vaentar. Det aer vad jag fatt goera i fyra ar; och nu blir det du. De
flesta olyckor uppsta daerav, att maenniskorna inte ha talamod att vaenta
utan vilja tvinga sig till tur, ocksa naer de aero i otur. En annan gang
skola svearna kanske vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar
som i dag att stena dig. Ga du tillbaka till drotthuset och lat mig, som
nu aer i tur, fa skoeta taerningarna under min stund. Det aer den enda
raeddningen foer oss bada.

--Jag trodde, att du var en av mina vaenner, Sven.

--Det var jag, Inge, men du skall inte begaera mer, aen du kan fa. Var
maenniska maste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde
omoejligast, det sker. Hennes baesta vaen blir den, som sviker henne
saekrast.

--Du aer en slug man.

--Det vitsordet foertjaenar jag kanske.

--Och mot mig har du varit full av svek.

--Aldrig i handlingar, bara i hjaertat.

Inge stod stolt kvar och foersoekte att krossa honom med sin blick, men
inom honom vaexte en foerskraeckelse, som han icke laengre kunde maestra. De
troegt flygande stenarna, som blevo allt stoerre och tyngre tycktes honom
oemotstandligare aen bade spjutspetsar och pilar. Och likvael var det till
sist icke foerskraeckelsen utan blygseln oever den, som alldeles foervirrade
honom.

Omvaervd av hirdens skoeldar begynte han springa utfoer hoegen.

Stenarna smattrade klangloest pa laederskoeldarna, och bloedande fran hela
ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset slaepad och buren av