.

Jarlen maerkte, att han fatt nya fiender i de bada maennen, och da det
foersta sorlet lagt sig, sade han till dem:

--Hirden aer inte laengre en hop av vilda slagskaempar som foerr. Jag vill
goera den till ett broedraskap av kungsmaen och aedla radgivare. Daervidlag
har jag Inges bifall.

--Det kan inte aendra var oenskan.

--Men er frejd, er boerd? ropade jarlen med skaerpt roest. Konungen aer noga
med sadant.

--Det aer du, jarl, som aer straeng med boerden och vill laera Inge att ocksa
vara det, svarade Julia storleende. Praektigare klaeder och rustningar aen
dessa bada maens har ingen av dina egna foerfaeder burit. Se, tva tjocka
guldringar har den ena pa baeltet!

--Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela
tiden hade talat. Var far var en rik odalman, och vi mena, att mer
behoever du inte veta, Inge. Vi aero vaeringar, som fatt laera utlaendsk sed
och kunna giva dig manga nya rad. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha
vi med oss manga paerlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har ocksa
i mantelsaecken flera sma blasor med den roeda faerg, som grekerna laegga pa
sina haestars hovar och som aer faegnesam foer oegat. Och gaeller det, offra
vi livet foer dig, Inge!

--Mig aer det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade
jarlen. Men hirden aer laengesedan oevertalig. Och du har femton svenner,
som baera dina facklor, och tjugu, som betjaena dig vid bordet och saengen.
Det aer svart att hitta sovstaellen at sa manga.

--Alla vilja foelja mig, det aer hemligheten, svarade Inge. Och jag vill
ha oevertaligt foelje.

I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avroejda och
hornen togos bort. I staellet buro huspraesterna in ett altare. Runt om
satte de alla de brinnande ljusen. Roekelsekaren svaengde, och boenerna och
sangerna begynte. Julia stod kvar i hoegsaetet och plockade pa sina
soeljor, men framfoer altaret knaeboejde Inge, den storvaexte och hoeftbrede.

Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesoenerna.

--Det aer inte sa mycket honom sjaelv, som jag fruktar, viskade hon. Det
aer hans manga ljus och den blida sangen, som goera mig vek i hjaertat.
Och aennu vet jag ingenting om, vart de foerde min far!

Inge maerkte henne och ropade:

--Ulva, min syster, kom hit in och laer dig att bedja med oss, ty
foervisso aer du en av de kallade.

Da han sag, att hon aenda drog sig undan och foersvann ute i moerkret,
skakade han leende pa huvudet och