Da hade vi skarpare syn. Nyfikna och undrande upptaeckte vi
nog, att det fanns bade jaernringar och guldringar i salen.

Hon sag oskyldigt och fragande fran den ena till den andra, aennu roedoegd
efter all den grat, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var
sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjoedsleven.

--En god natt, Ulva, sade han straevt och bittert. Jag har nu beraettat
dig den enda saga, som jag laert mig, och jag far taenka pa slutet, naer
jag kommer i halmen. Det aer tid, att jag tar maennen med mig. Jag oenskar,
att det vael vore morgon och att jag sage Inge rida pa jakt med sitt
lingonbroed i sadelpasen.

Naer kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjoedet.
De hade fatt mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och
skratt hoerdes laenge i natten. Vad det led, slaeckte de dock facklorna och
begavo sig under fortsatt lek upp pa loftet, som straeckte sig oever halva
bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hard skraell, som kom
manga att vakna och ett oegonblick vaenda sig. Flera ganger tappade de
bommen, innan de fingo upp den och hittade oeglan foer haken.

Den instaengda hunden hov upp ett klagande skall fran en av de bortersta
bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var da mycket sent.

Inge sov tungt och Julitta sov pa baenken ett stycke daerifran, men Julia
satt uppraett i saengen bredvid honom och sag pa de vassa stjaernorna.
Svens ord hoello henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha
falskt i sinnet och kallade honom en dalig spaman, men nagon gang kunde
ocksa han raka att spa raett. Till sist blygdes hon oever att tvivla pa
Inges lycka och aemnade just laegga sig ned igen pa dynan, men da sag hon,
att nagon kom till doerren och vinkade.

Hon tordes icke fraga, vad han ville, ty Inge var straeng om sin nattsoemn
och hon fruktade att vaecka honom. Daerfoer band hon om sig hans fagerbla
mantel och gick barfota till doerren.

Hon igenkaende, att det var den unge djaekne, som sa oevermodigt hade talat
mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret pa munnen och pekade
pa lucksaengen. Hon nickade foer att visa, att hon gillade hans omtanke,
och foeljde honom en smula villradigt aennu laengre ut i moerkret. Hon sag
da, att daer stod en hel ring av halvvuxna praesttjaenare, och hon ville
stanna.

--Vi maste en gang tala ut med dig, Julia, viskade djaeknen, men aer du
inte modig nog att ga med laengre b