ur stugan och begynte att ga bredvid den ridande.

--Lat mig fa halla vid din sadel, ryttare, sa komma vi fortare framat.
Vaegen aer lang och hal. Ett tomt munvaeder har skraemt barnen, och det aer
ingenting att hoera pa. Vad skulle det bli av deras tro, om de maerkte att
man lyssnade till sadant! Varken yxa eller eld biter pa den lunden. Daer
star det heliga traedet, som groenskar bade vinter och var och dricker med
sina roetter ur Mimers underjordiska kaella. Du kan tro mig, fraemling,
ifall du inte sjaelv foerr varit haer! Pa den tiden, naer jag sprang omkring
liten och barfota som nu mina egna barn, var det traedet fullt av bleka
frukter. Det var maenniskokroppar, som blottaernorna sa laenge saenkt och
tvaettat i kaellan, att de till sist blivit alldeles vita och naestan
tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra traelar i konungens
staelle och blidkade daermed gudarna, ty deras aer landet. Pa den tiden
gavo de ocksa rika skoerdar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg ga
till. Daerfoer ha vi ocksa staemt Inge att moeta oss vid freyblotet och sta
till ansvar. Ryttare, du aer gammal och faerdas tungt och langsamt. Rid
fortare, fortare! Om jag haller om mitt svaerd, kan jag springa. Skulle
lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sadant dad vaga aenda inte
de kristna. Naer den lunden susade, var han vart broest, som andades. Naer
han blommade, var han vart hjaerta. Intet rum var heligare i Norden.

Laederskoelden och hoenorna smaellde mot hans knaen, under det han sprang,
och da haesten blev foer langsam, slog han honom oever laenden.

De voro snart mitt ute pa den rimmade heden. Fran alla hall kommo
tingsklaedda odalmaen med hoens och gaess, skinkor och farkroppar, men de
sedvanliga fororna av spannmal syntes ingenting av. De ropade till
varann om vad de nyss under natten sett fran sina gardar, da eldskenet i
en blink hade stigit bakom kungshoegarna. Nu lago de stoersta aettehoegarna
som bergskullar langt borta pa heden, och bredvid dem lyste morgonen pa
det klippfasta gudahovet. Stenblocken i vaeggarna voro oemsom runda, oemsom
langa och alla av olika faerg. Nagra blaenkte svarta, aen flera groena, men
de stoersta glindrade i roett liksom bestaenkta med ett blod, som aldrig
kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och foerbraend. Allt syntes
tydligt och vael redan pa stort avstand under den klara vinterhimmelen i
Goeje manad.

--Mina egna oegon kunna inte ljuga, jaemrade bonden och hoell springande