ir din tunga
loest.

Hon bjoed honom aennu en gang av mjoedet. Det tycktes honom, att honungen i
den jaesta saften aennu susade och surrade av skogsbin. Da han druckit
haelften, sade han:

--Jag kan bara en saga, men lat mig slippa att beraetta den aennu.

--Vet du da inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en sa aedel
gava foersoekte att undandraga dig gammal god sed.

--Min saga har det felet, att jag inte kan slutet pa den.

--Ett slut skola vi nog hjaelpa dig att grunda ut, bara vi fa boerjan.

--Ma da alla noga hoera pa, sade han och toemde vad som var kvar. Efterat
skola ni saega mig, vilken av mina bada hjaeltar som baest liknar en
kvinna. Foer laenge sedan levde tva broeder, som voro sa avundsamma pa
varann och sa goda vaenner, att vad den ena oenskade sig, det begaerde
genast ocksa den andra. Foerlorade de en kvinna, som de bada trott sig
bundna vid, droejde det inte laenge, innan de lika enigt begynte talas
vid om en annan. De kommo daerfoer oeverens om att i tid foerse sig med det,
som kunde behoevas till en broderlig taevlan vid ett brudkoep. Den ena var
en vettvill vaghals. Han klaettrade upp pa en brant havsklippa och
haemtade ned tva foerrostade jaernringar, som Olov Tryggvesson fordom hade
haengt daer under en av sina faerder. Den andra, som var klokare och
allvarligare, betaenkte daeremot, att det med aren kan behoevas manga
kittlar pa haerden i en stor gard. Daerfoer sparde han foersakande och
troget allt guld, som han kom oever, och smaelte sedan ihop det till tva
tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de bada maennen skulle du ha
valt, om de kommit till dig?

Hon var sa yr i huvudet, att hon foerst icke foerstod honom. Han maste
beraetta om hela sagan pa nytt, men da boerjade de kringstaende kvinnorna
att ropa. Nagra lovade bestaemt, att de skulle ha tagit den, som hade de
ofoerlikneligt kostbara jaernringarna, och andra, att de skulle ha aektat
den, som foertaenksamt kom till faestningastaemman med guldet.

--Och Ulv Ulvsson? fragade Ingemund. Vem manne han hade valt?

--Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade
jaernringarna likat baest, men att han skulle ha sagt: du skall ocksa se
litet till anletet och oegonen, dotter.

Nu gavo sig de andra till att svaenga med facklorna och sorla och
skratta.

--Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller pa din far. Har du i afton redan
sett sa mycket till anletet och oegonen, att du inte maerkte jaernringarna
pa baeltet?