ten.

Han tog sin trael med sig och red ut foer att pa nytt fortsaetta sitt
aldrig uppgivna soekande. Liksom foerr blev han vael mottagen bade av
stigmaennen vid eldarna och hos boenderna, och de gingo fram och visade
honom sina haender.

--Du skall rida till freyblotet i Uppsala, sade de. Daer aer i ar mycket
folk foersamlat fran olika trakter.

Goda vaegar voro straeckvis upplagda av odalmaennen och kantade med
rundstenar, men manga hus voro staengda inifran, och daer blotades hemligt
i noedens timme till de gamla vaextgudarna. Det var oedsligt och tyst och
allt djurliv tycktes foersvunnet. Han red hela tiden uppat mot
nordmoerkret, och det stod som en svart klippvaegg bortom granarna.

Efter en mycket lang faerd kom han slutligen till en hed. Fran de
kringstroedda gardarna hoerdes skriket av svin, som kvinnorna hoello pa
att slakta. Tung roek steg langt borta, och en lukt av braent moette honom
med vinden.

--Detta maste vara svearnas land, sade han, daer valor och besvaerjare
utan uppehall fylla offerbollarna med blod. Svearna kunna icke leva utan
att offra och tro. Haer mister du din tunga, trael, om du inte titt
inblandar gudarnas namn i ditt tal.

Men traelen greps av voerdnad infoer de heliga staellena och kastade sig ned
i den rimfrusna ljungen.

--Olycklig aer du, husbonde, olyckligast av alla i min hembygd, men
dubbelt olycklig aer du daerfoer att du inte nu kan dela min glaedje.

En stuga lag utmed vaegen, och doerren var oeppen. En baenk, som aennu var
roed efter den foeregaende dagens slakt, stod uppstaelld mot vaeggen. Svarta
kakor, bakade av mjoel och blod, haengde aennu sedan julen pa en stang i
taket bredvid en oeppnad svinkropp.

Bonden hoell pa att klaeda sig i tingsdraekt med brynja och skoeld. Det
syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av bade
unga och gamla traelinnor, och en saerskild bur pa stolpar var uppfoerd at
dem vid ena gavelvaeggen. Daer knuffades de med varann foer att fa se pa
den obekante ryttaren, som med sin jaernhatt och sin stolsliknande sadel
foerefoell dem underlig.

--Vem aer den tjocke mannen? fragade de. Fettet haenger ut kring halsen pa
honom i rynkiga pasar, och aenda aer han fattigt klaedd. Aer det en
vaestgoete?

--Vaestgoetarna ha langa naesor och smala haender, svarade bonden. Och de
kunna inte hoera en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka
fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit sa svaga, att vi nu
taga konungar f