ort, sa vaknar Inge.

--Modig! svarade hon med ett kast pa huvudet och fortsatte att ga framat
aennu ett stycke. I den gard, daer konungen sover, aer ingen raedd. Jag
borde bara ha taenkt pa att taga med mig ett vapen.

--Vi hoerde Svens moerka varningar bade till dig och de andra, och denna
gang spar han sant, Julia. Odalmaennen frukta harda tider, och da tarvas
den man, som aer den radigaste och arbetsammaste i landet. Det aer jarlen.
Haerom var det vi ville tala med dig.

Hon blev uppmaerksammare, men ocksa trotsigare, och begynte lyssna med
aterhallen andedraekt. De voro nu naestan framme vid stalldoerren, som stod
oeppen. En brinnande kadsticka var insatt mellan doerren och stolpen.

Den unge praesten boejde sig intill henne och sade:

--Maenniskorna voro foer svaga att tjaena Gud, da togo de sig konungar foer
att bekaempa honom. De skapade dem av sitt eget koett och sin egen synd,
men gjorde dem tillika stolta och fria, sa att de inte sjaelva kunde
tjaena dem utan daglig foernedring. De laerde konungarna att ockra med
deras svagheter och knyta foerbund med deras saemsta drifter, och endast
daerigenom kunde konungarna haerska.

--Och det saeger du mig om Inge!

--I konung Inge finns aemne till en baettre dag, och daerfoer behoever han i
tid en varning, som sent kan gloemmas. Det duger inte, att han laengre
slaepar med sig en kvinna som du. Du var solen och froejden, men korset
skall slaecka dig. Ma det nu ske--foer kyrkans skull och foer Inges skull,
amen!

Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad oever stalltroeskeln,
och ett snabbt yxhugg skilde kroppen fran huvudet, som aennu rynkade
pannan i rasande vrede.

--Nu ligger vaegen oeppen och rak, och jarlen aer den maektigaste bade haer
och nordanskogs! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det pa bada
oegonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med
kaerleksplagor sett pa de frida oegonen!

Han bar in huvudet i stallet, daer Inges jaktsadel haengde oever spiltan.

--Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, naer han sitter i skogen, sade
han och slaeppte huvudet i sadelpasen. Stora friska lingonflaeckar sla
redan upp utanpa tyget.

13.

Det radde svar missvaext under tre ar, och naer det led mot det fjaerde,
blev det ater barvinter. Kaerr och sjoear lago frusna och harda som haellar
och kunde befaras av bade ryttare och vagnar. Da kom oron oever Folke
Filbyter och han kunde icke laengre sitta overksam pa haerdkan