dant, jag aer
inte bara Inges tignarman utan ocksa hans vaen, och han har gjort allt
foer mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svaerd.

Hans steg dogo bort pa den isfrusna gardsvallen och det blev rykigt och
moerkt i salen, ty svennerna spottade pa fingrarna och noepo om
ljuslagorna. Foer att fa nagot lyse, plockade de ned de utbraenda
facklorna fran vaeggen och kastade dem pa haerden. Daer flammade de upp foer
en kort stund.

Julia och Julitta hoello pa att baedda Ulv Ulvssons stora lucksaeng med
aklaede och faellar. De viskade med varann och skrattade kvaevt.

--Du skall inte laegga nagon dyna pa Inges sida, sade Julia. Han vill
ligga lagt. Jag aer sa soemnig. Om jag finge vrida nacken av hanen daer i
buren tills i morgon!

--Jag taenker, att jarlen och huspraesterna aenda hata dig tillraeckligt
foerut. De aero raedda foer din makt oever Inge. Men du kunde vara
foersiktigare med jarlen.

--Utmanar han inte mig bestaendigt? Talar han inte jaemt om boerd? Men jag
har ingen boerd. Och han sjaelv?

Sven stod kvar i doerren och sag pa stjaernorna. Han vaende sig om och kom
fram till lucksaengen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.

--Vitt och lent skinn, sade han. Det hoeves Inges kaeresta. Men kan du
verkligen sova lugnt, Julia? Maerker du inte, att i ar aero stjaernorna
aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen snoe i luften. Och de akrar, som
blivit sadda, aero lika groena som pa hoesten. Jag saeger dig, det blir
barvinter.

Han gick ifran henne igen foer att taga raett pa ett liggstaelle. Ute pa
garden stodo nagra karlar och fladde en bjoern, som Inge hade faellt. De
visade honom, att det fanns ett maerke i pannan efter ett hammarslag, men
varken nagot hal efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den
stoerste jaegaren i Norden. Naer de hade dragit av huden, togo de den oever
en stang och foeljde med Sven foer att visa honom till det baesta loftet.

Pa det saettet spridde sig maennen i olika nattlag och somnade snart, ty
foer halmens skull vagade de inte baera in nagot lyse.

Bryggstugan var det enda staelle, daer det aennu brann eld. Boenderna och
Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett praektigt mjoed, och
karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att
kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk,
som vid den flitiga mjoedhaemtningen rakat att samla sig pa ytan. Ulva
gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hoeg som en jaettin