knappt, var jag
sutte nu. Naer kom du till garden?

--Nyss under din maessa.

--Var det du, som suckade? Varfoer star du sa ensam nere vid doerren?

--Jag vaentar.

--Mina saendemaen traeffade dig da pa havet, och du foeljde dem?

--Mitt folk foeljde dem, och naer folket gar, far hoevdingen ga bakefter.

--Aennu har jag icke traeffat ditt folk.

--Jag ser, att mina tva baesta maen redan hunnit foere mig hit, fast de
faerdats till fots och jag till haest. Sa bratt hade de, och det aer gott
och hart vaeglag. Det aer ont om snoe pa vaegarna i ar. Har du taenkt pa
skoerden, Inge?

--Det finns ett ordstaev, Sven: Naer Inge gar pa jakt, far bonden kornet
lagt--och daermed mena de, att da faller inte nagot regn.

--Da skall du sluta att ga pa jakt mer under vintern, Inge, sa att det
far snoega. Det behoevs mycket, mycket snoe. Det behoevs snoe, som tyr en
reslig man som du aenda till midjan. Det behoevs hela drivor av snoe...
annars blir det missvaext.

--Jag minns fran gammalt, Sven, att du aer en klen spaman. Men var
vaelkommen i mitt foelje, och soek dig nu ett varmt och mjukt sovstaelle.

--Du skall akta dig foer din jarl, Inge. Din kvinna har raett.

--Som du ser, star han haer bredvid mig och hoer sjaelv vart ord.

--Och daerfoer upprepar jag aennu en gang: du skall akta dig foer din jarl.
Han har foerbjudit boenderna att aeta haestkoett. Vad skola de da leva pa?
Det haestkoettet kan bli dig en dyr stek.

--Sa aer det, mumlade Julia.

Vaenlig och blid som en stark och segersaell man raeckte Inge bada sina
haender at dem, som stodo naermast, utan att varken hota eller tvista. Det
var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig klaeder och
brynja.

--Gloem inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp
tidigt. Ett kluvet broed med lingon aer det baesta jag vet.

--De soetade lingonen sta i skaemman, svarade hon. Jag skall i god tid ga
ut i stallet och stoppa broedet i din sadelpase, alldeles som jag gjorde
i dag.

Inge foeraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i haernad sov
han framfoer fienden med oeppen doerr. Hirdmaennen begavo sig daerfoer
smaningom ut och uppletade sina sovstaellen pa skullar och loft. De
yngsta praesterna och praesttjaenarna foeljde jarlen genom moerkret och
omringade honom hoevligt viskande, men han skoet dem ifran sig.

--Nej, nej, sade han, jag vill inte hoera daerom. Jag ligger redan pa
loftet och sover. Min hand far inte vara med om nagot sa