ar.

--Maen, som ga ensamma i skogen, bli till sist nyfikna pa vad som haender
i vaerlden. Varifran kommer du?

Hallsten fick nu vaxveken taend, och i en blink urskilde broederna tva
tjocka harflaetor och en bla kjortel, som snaevade om knaet, ty kvinnan
satt graensle oever haesten. Av ansiktet sago de daeremot icke mycket, ty
hon boerjade genast att hugga Ingemund oever armen med en liten yxa, och
vart nytt hugg skuggade oever huvudet. Yxan bet ej pa brynjetyget, men
uppretad av smaertan, som slagen vallade, lyfte han sitt svaerd till
motvaern. Vid naesta hugg sprang det i bitar, sa att bara de vassa
traeflisorna sutto kvar i skaftet. Storligen foerundrad upphoerde hon
genast med sin strid, men veken brann da ut och Hallsten hade ingen
annan med sig.

--De hade raett daer hemma, utbrast hon, da de ibland brydde mig foer att
jag visste sa litet om, hur det tillgar ute bland fraemmande maenniskor.
Nog har jag foernummit, att jaernklaedda kaempar kunnat giva sig till att
oeverfalla en kvinna, men att de faekta med traesvaerd, det har jag aennu
aldrig hoert.

--Jag hoppas ocksa att snart inte laengre behoeva ett sa skoert och
ofarligt vapen, svarade Ingemund och kastade ifran sig det tomma faestet.
Aer det langt till Ulv Ulvssons gard?

--Till Ulv Ulvssons gard? Daerifran kommer jag, men jag vet knappt raett,
om den laengre aer hans, sa oeverfull aer den i natt av hirdfolk och
svenner.

--Daerfoer att de aero sa manga, har du flytt?

--Nej, inte daerfoer, men daerfoer att konung Inge aer med.

--Daer konungen sitter, daer boer vara trygghet.

--Vet du da inte, att Inge aer den farligaste kvinnokarlen i hela landet?

--Du aer raedd, att han skall roeva dig med sig.

--Nej, Inge bortfoer inga kvinnor. Det behoever inte konung Inge. Han
roevar dem med sina oegon och med fagert tal.

--Och dig frestade han?

--Inte det, inte det, men han laet jarlen leda bort min far, jag vet inte
vart. Jarlen, som aer grym och hard, ville tvinga honom att taga
kristnan, och da han vaegrade, blev han bortledd. Inge satt i hoegsaetet
och rodnade och teg--och daerfoer vill jag inte laengre visa honom vanlig
hoevisk gaestfrihet.

--Du kunde ha stannat och vaent honom ryggen.

--Det saeger du, som aldrig har moett honom. Ingen vaender ryggen at honom.
Att visa honom ett ovaenligt ansikte, det aer en svar konst, och daerfoer
satte jag mig pa haesten och flydde. Han aer sa modig, sa glad, sa
stralande i hoegsaetet som Tor sjaelv,