oerjade roera pa sig utefter baenkarna, och en av dem reste sig.
--Mycket har inte haent mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att
foermaela. I skogen hittade jag en finnkvinna, som lag framstupa och stel
oever en skal med vatten och en uppspraettad snok. Hon hade sadana
kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Boenderna sade, att hon hette
Jorgrimmes dotter och att hon foersoekt att oeva sejd mot dig, konung Inge.
Men tydligen hade sejden gatt tillbaka och doedslagit henne sjaelv. Jag
betraktade henne en stund och mindes ordstaevet: Den haest, som Inge
rider, kan inte snubbla.
--Det hade varit baettre om hon levat och blivit foerd hit, sa hade hon
kunnat spa oss segerlycka, ropade Julia och slaeppte konungens fingrar.
Hela hirden staemde in med skallande ja-rop och viftade med
ringhandskarna at Julia.
En ung djaekne reste sig fran den bortersta baenken.
--Hirden aer dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju ocksa i
vapenlekarna eller oevningarna till haest, och gaeller det fara, star du
bland maennen med spjut i handen. Det aer svart att goera sig hoerd, naer du
nyss har talat.
--Aemnar du halla en av jarlens vanliga botpredikningar oever mina synder?
fragade hon isande lugnt.
--Kanske borde jag det, ty hoelle du inte mot jarlen, hade vi laengesedan
foergjort bade Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspraester veta
nog, att du hemligt aer den gamla laeran mer tillgiven aen drottningen, som
sitter hemma i Skara.
Inge rynkade pannan.
--Blev du befalld att raekna upp jarlens vaenner eller fiender? sade han.
Den unge praesten skaelvde till och boejde huvudet.
--Herre, det aer inte foer att strida med din kvinna, som jag reste mig,
utan foer att lyda var avhallne jarl och beraetta, vad som tilldragit sig.
Men fullt hjaerta skummar laett oever. Vill du hoera mig, skall jag nu
likvael foersoeka att samla mina tankar. Jag foeljde nagra av hirdmaennen
till en gard, som heter Folketuna. Alla daer hade gjort foerbund med Aelg
Klubbehoevding och hans stigmaen och befaest sig sa starkt pa en kulle, att
de voro oatkomliga. I stugan fann jag ingenting annat aen en gammal
ihjaelsvulten gubbe, som lag fastkedjad i vaeggen med en kalvklove.
--Lag han fastkedjad? fragade jarlen.
--Som jag saeger, han lag i kedjor. Men en besynnerlig man maste det ha
varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar pa
vaeggen. Orden lutade och pekade sa snett och vint som ritade av en
bl
|