r allt igenom av
silver och den fagerbla skjortan oeverstroedd med silverhoekar, som hade
vingarna utspaerrade. Han hoell en stor samdricka med maen och kvinnor, och
ibland boejde han sig framat som ett ungt lejon, faerdigt att naer som
helst taga sprang.
Pa sin allriksgata foerde han med sig en hane i en guldbelagd bur och tva
kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphaengd framfoer
lucksaengen, sa att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle
vaecka honom till de foereskrivna boenetiderna, ty han var en vaeldig
jaegare, som kom hem troett om kvaellarna, men han var icke mindre ivrig i
andakt och boen. Julia var hans kaeresta och Julitta hennes syster. Till
sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager,
men hon foeljde bestaendigt med av haengivenhet och beundran foer den aeldre
systern foer att betjaena och foerstroe henne som en frivillig traelinna. Hon
var sa ordsnaell och glad, att hon roade och underhoell bade konungen och
de andra med sina infall. Ocksa stod hon nu vid bordsaenden med
armbagarna i sidorna och haenderna oeppna och beraettade. Alldeles hoeljd av
smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm oever sin axel och
lekte med hans fingrar. Eller ocksa drack hon tvemaennings med honom ur
hornet. Det var ett ganska maerkeligt horn, som Inge hade fatt i vaengava
av sin jarl. Det stod pa ulvtassar av jaern och var ristat med manga
runor, och det sades, att det fordom hade tillhoert dvaergarna. Inge
trodde, att det gav tur pa jakt, och Julia, att det skaenkte lycka i
kaerlek.
Jarlen aterkom nu fran skogen, och pa aermen av den svarta kapan lag aennu
litet gles snoe, som fallit fran grenarna. Han hoell ut haenderna framfoer
sig, sa att alla, som stodo i doerren, maste vika at sidan och laemna rum.
Hans maen gingo ocksa in med honom och satte alla sina ljus pa stakar och
bordshoern, sa att hela salen boerjade glimma.
--Vaen och jarl, boerjade Inge. Du ser dyster och plagad ut. Du kommer att
bli glad igen, naer du far hoera en maessa.
--Jag har haft ett tungt vaerv i afton, svarade han torrt, och alla de
yngsta praesttjaenarna, som brukade passa upp vid altaret med roekelsekaren
och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande.
Vad jag hade att utfoera i skogen aer fullbragt. Ma nu de maen av ditt
foelje, som varit utskickade at andra hall, beraetta sitt.
Hirdmaennen, som ocksa voro klaedda i silverbrynjor och bla skjortor,
b
|