s ofaerd. Det laet sa underligt
avlaegset som fran en bergshala langt borta, och jag goemde mig bakom
vaeggbonaden. Daer stod jag och graet. Jag sag honom inte, naer de ledde
bort honom, men sedan sprang jag ut.

--Och nu rada vi dig uppriktigt att vaenda tillbaka.

--Vilka ni aen ma vara, maerker jag nog, att jag haft lyckan att traeffa
vaelmenande maenniskor. Ja, vart skulle jag ta vaegen i skogen? Daeri ha ni
kanske raett. Jag aer heller inte sa modig, som jag latsades nyss i min
foerskraeckelse, men jag taenker alltid pa min syster och hur hon skulle ha
gjort. Och henne foersoeker jag att likna.

--Hon skulle inte ha flytt foer Inge.

--Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag taenka det? Nu sade du
nagot, som tvingar mig att vaenda.

Hon vaende sjaelv haesten och de foeljde bakom henne pa stigen. Ibland kommo
de sa naera inpa laenden, att de stoette mot den med axeln, men andra
stunder vaexte avstandet. En gang, da det blev stoerre aen foerut, sade
Ingemund sakta:

--Daer nere at slaettsidan en timme haerifran ligger Folketuna, Hallsten.
Naer tror du, att vi komma att ga den vaegen?

--Aldrig, aldrig.

--Det aer ocksa min tro. Daer ma han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan
vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam foer sitt eget
husfolk. Den enda barmhaertighet vi kunna visa, det aer att foersoeka gloemma
honom. Var haerkomst aer inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge fragvis,
sa hav munlaesa!

--Sa langt framat kan jag nu inte taenka.

--Och foer mig aer det tvaertom just framat, som tankarna rusa pa. Holmdis
var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi nagonsin
betydde nagot foer henne! Allvaret kom sedan, men det var nagot annat.
Allvaret, det var var taevlan om vem av oss, som skulle vara man att
knyta en foerbindelse med Ulvungarnas ansedda slaekt. Och aldrig har jag
baettre aen nu foerstatt, hur vael vi behoevt ett sadant gifte. Jag fruktar,
att det, som till sist graemer mig mest, aer att tillfaellet glidit oss ur
haenderna... fast nog minns ocksa jag med oemsint vemod den lilla moen, som
vi lekte med i skogen. Aera, aera, det aer aenda en raett loesen foer tva
vaeringar som aero pa vandring till konungens hird.

--Din sorg aer sa olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan
talades de icke vid under hela vaegen.

12.

Inge satt i Ulv Ulvssons hoegsaete, ungdomlig, skaeggloes, glittrande av
hjaertats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget va