och hans handslag aer sa gott. Det
finns manga ordstaev om honom, men det allmaennaste aer detta: Naer Inge
skrattar ler hela jorden med honom.

Hallsten gick nu ocksa fram till haesten.

--Din far, det aer da Ulv Ulvsson? fragade han, men roesten stockade sig i
strupen, sa att hon med noed foerstod honom.

--Visst aer jag hans dotter.

--Du behoever inte frukta redliga maen. Vi aero inga fiender och sta
faerdiga att hjaelpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina
egna broeder.

--Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade
nagra fiender annat aen pa Folketuna.

--Menar du Folke Filbyter och hans soener?

--Vilka annars?

Broederna stodo tysta i moerkret och Ingemund slaeppte tygeln. Slutligen
sade han:

--Vi trodde, att Holmdis skulle goemma vaenliga tankar foer Folkesoenerna.

--Jag heter Ulva. Hur langt ifran aero ni, som inte ha hoert om Holmdis?
Min stackars syster blev bortslaepad till Folketuna med vald, och naer hon
hade foett Ingevald en son, dog hon och blev satt i hoeg.

Da de icke svarade henne nagot, fragade hon:

--Ha ni nu stigit at sidan, sa att jag kan rida vidare, efter ni blivit
sa tysta? Jag ser varken er eller stigen i moerkret, men haesten hittar.

--Vi laemna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnaera
dig i nagot nattbol ute i skogen? Baettre aer det, att vi vaenda din haest
och foelja dig tillbaka till ditt hem, daer du har ditt sovstaelle och dina
traelinnor. Nyss kaende du dig hjaelploes och utan manligt skydd i ditt eget
hem, men nu har du traeffat vaenner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka
oever dig, och du behoever inte mer ga fram infoer Inge. Men spoerj oss inte
vilka vi aero och varfoer vi tiga och ha sa litet att saega. Vi aero bara
tva hemkomna vaeringar, som aero nyfikna att fa veta om allt, som haent
under deras langa franvaro, men som bli fraemmande och stumma, naer de
fatt sin lystnad maettad.

Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:

--Min far och de foersiktigare grannboenderna hade gjort i ordning en stor
vetsla at Inge, da budkavle kom om hans faerd. I boerjan gick ocksa allt
lustigt till, och fast vi voro oroliga, foersoekte var och en att visa sig
lugn. Men slutligen stego huspraesterna fram och predikade, och jarlen
uppmanade sedan alla som voro naervarande att avsvaerja de gamla gudarna.
Da flydde genast grannboenderna, och far stannade ensam kvar och talade
om Oden. Det var det, som vallade han