anat flyttade sig nagon storfagel pa sin
gren, men de flesta djur hoello sig stilla. Det lag litet gles snoe pa
granarna, men langa straeckor var marken hard och bar. Baeckarna voro
isbelagda, och endast pa de brantare staellena forsade och porlade
vattnet entonigt.

Pa den hoegsta skogsasen ledde en bred stig, och daer kommo tva vandrare.
Deras jaemna och tunga fotsteg pa den frusna marken hoerdes vida omkring,
och fast de hade gatt aenda fran Loedoese pa den vaestra kusten, tycktes
deras bradska och otalighet vaexa med vart andedrag. Det var de bada
Folkesoenerna, och aennu buro de sina praektiga vaeringeklaeder. Redan vid
landstigningen hade de med ett sprang skyndat upp pa bryggan och sedan
genast begivit sig i vaeg. Deras astundan var att genskjuta Inge pa hans
allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den oevriga skaran
ens hunnit att vila ut i Loedoese och draga upp sina skepp. De gingo
tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och foervaentningar.

Hovslag dundrade ploetsligt langt borta i haellarna. I foerstone laet det
som naer en loessluppen haest med hejdloesa sprang kastar sig fram oever
stubbar och stenar. Smaningom kom trampet allt naermre och naermre genom
skogen och foeljde tydligen den taemligen oeppna och raka stigen. Pinglet
av sadana sma klaeppar och kulor, som allmaent brukades pa betsel, vaeckte
hos de bada vandrarna en foermodan, att det ocksa moejligen fanns en hand
med, som hoell i tygeln. De bada maennen drogo daerfoer sina svaerd, och
Hallsten, som aldrig ville ga miste om en fara, staellde sig med foetterna
brett i saer mitt pa stigen.

Ingemund skoet honom at sidan.

--Du har elddonen, sade han. Jag skall nog soerja foer det oevriga.

Hallsten fick naett och jaemnt tid att taga fram det fnoeske, som han bar
hos sig i en hopvaxad valnoet. Det hade tagit fukt fran hans egen
kroppsvaerme, och han maste sla sju eller atta ganger med flintan, innan
han fick eld. Da var haesten redan alldeles oever dem och reste sig,
tvaerstannande, pa bakbenen, ty han sag dem i moerkret. Ingemund skymtade
ett oegonblick det frustande, svarta huvudet mot stjaernorna och lyckades
att fa fast i tygeln.

--Vad vilja ni mig? fragade en klangfull kvinnoroest. Aero ni ocksa Inges
karlar?

--Inges karlar? Aer da han sa naera? sade Ingemund. Nej, aennu aero vi inte
hans maen, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varfoer sa bratt,
valkyria?

--Daerom behoever jag inte laemna dig nagra upplysning