Din enda lisa aer, att det
atminstone aer nedmoerkt.

--Varfoer vill du inte lyssna till mig, du praektige odalbonde?

--Daerfoer att din gud aer en maensklig gud, som faegnar sig at maenskliga
seder. Vi, som ploeja och sa och stroeva i urmarken, hoera naermre omkring
oss urmarkens andar. Och din veka maessa och dina broderskyssar aero dem
en styggelse.

--Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vaen av maensklig ordning och
tukt. Var man prisar din raettradighet, och din gard aer den baest skoetta.

--Jarl, din gud laer mig inte, hur jag skall styra min haest, hur jag
skall laegga min pil pa bagen eller sira min sal. Och naer mina soener och
doettrar fa kaerleksangest, var aer da din gud? Jag har anlagt vaegar och
satt traed, daerfoer att asagudarna bjuda det och kalla det god gaerning.
Jag har ocksa gatt till mina harvar och plogar och alla oevriga redskap,
som blivit signade vart ar och som vi nordbor anse heliga. Jag har gatt
ut pa akern till allt, som gror och vaexer. Oever allt har jag fragat
efter din gud, och en maengd sma och stora roester liksom fran ett
bestaendigt porlande vatten ha svarat mig: Varfoer kommer du till oss
livsgudar och vaextgudar och spoerjer efter maenniskoguden?

Jarlen letade fram ett silverkors ur broestet och kysste det
lidelsefullt. Sedan hoell han upp det framfoer den bundne, men korset
skalv i handen pa honom.

--Aennu kan jag hjaelpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du tva dig ren i Jordans
aelv, vill du bli den skuggande palmen foer de manga, som haer foersmaekta i
otrons oekensand? Foernekar du Kristus?

--Gudarna aero oraekneliga som traed och kaellor, som froen och regndroppar,
och ingen av dem foernekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och
langsamt. Men nagra av dem aero oss fraemmande, och andra aero oss naera. Du
talar om en aelv, som jag aldrig badat i, ett traed, som jag aldrig
kvistat. Vara gudar komma i nordanvaedret och tordoenet eller i
vardagjaemningen, och de ga omkring med kornet pa maenniskornas heliga
akrar. Om vi nu ocksa sveke dem, skola vara efterkommande intill
yttersta tid aenda aldrig sluta att hoera dem, naer de sitta pa sitt skepp
om natten, naer de aero ute pa jakt eller naer de ensamma sta med sin yxa
pa sveden.

--Sa ha vi da ingenting mer att saega varann, Ulv Ulvsson, framviskade
jarlen och goemde korset i kapan.

Och aterigen boerjade ljuslagorna att taga, en efter en, aenda till dess
den sista var foersvunnen.

Frosten small i traeden och emell