n.

Jarlen staellde sig framfoer honom och sag honom djupt in i oegonen.

--Jag vet, att de kalla mig bondeplagare, sade han, daerfoer att jag
foervandlar Inges allriksgata till ett segertag foer den nya seden. Jag
vet ocksa att du aer den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig,
men nagon maste staellas till ansvar, och vi aero foer fa att besegra de
vilda stigmaen, som befaest sig pa en kulle ett stycke haerifran. Du har
sagt, att dina gudar mest leva vid kaellorna och under traeden i skogarna,
och nu oeverlaemnar jag dig at dem till att omkomma av hunger och koeld.

Ulv Ulvsson stod lugn och oroerlig vid ekstammen, fast hoptorkad av ar
och boejd av sina bekymmer. Han moette jarlens blick med en sadan fasthet,
att den maektige kungstjaenaren maste se at sidan, och da sade han till
honom:

--Naer Loke raeknar sina listiga planer pa fingrarna, goer han det med en
sadan iver, att fingrarna oemsa hud alltefter hans tankar. Aen beklaeder
den sig med blanka ormfjaell, aen blir den gra och rynkig som moeglad
graedde. Det aer det, som foerrader honom.

--Vad foermar din Loke?

--Knappt mer aen din Satan, jarl. Det laengsta de onda gudarna kunna
komma, aer att till sist bli aennu ett foerhaerligande av de goda.

--Varfoer talar du da om hans skinn?

--Daerfoer att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina pa
dig. Och da taenkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur
brottas inte natt och ljus i hans sjael liksom pa hans anlete!

--Aer det jag, som lider?

--I denna stunden aer det du, som lider. Jag har mist allt, till och med
mina soener, som tagit kristnan och maste halla sig borta. Och i natt
kommo du och Inge och togo min gard och mig sjaelv. Den enda tjaenst du
numer kan goera mig, aer att binda mig vid den ek, som jag sa ofta vilade
mig under i yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benada
mig eller loesa mina band. Men vore jag fri, skulle jag fran baecken haemta
vatten i haenderna till att styrka dig med, ty du lider foerfaerligt.

--Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dare vore jag, skoenjde jag inte allt
gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag aer upplaerd bland
praester och bergfast i min tro.

--Och du aer hard och aeregirig, och daerfoer genomlider du skammens alla
kval oever att vara sa svag, att du maste bega det vaersta av alla brott
och foergripa dig pa andras tro. Du skulle efterskaenka mangen god dag av
ditt liv, om du nu sluppe att sta haer.