rligt talat, broder. Foer oss Folkesoener kunde ett gifte med nagon av
Ulvungarnas ansedda slaekt vara gott nog, antingen det vunnes med guld
eller jaern.

--Ni se med olika oegon pa denna kvinna, sade Sven avbrytande och
befallde att folket skulle blasas under maerket. Daerfoer blir ocksa er
sorg olika, da en av er gar miste om henne. Tinget aer begynt!
Nysmaennen, som seglat aenda hit fran Svitjod, ma stiga fram och tala.

Det blev nu roerelse pa det skepp, som lag hoevdingens naermast och som foer
icke laenge sedan hade anlaent. Det syntes, att de flesta ombord voro
fredliga saendemaen och att endast nagra fa voro rustade som vikingar. Tva
av dem hade brynjetyg aenda upp oever ansiktet, sa att endast oegonen voro
obetaeckta, och de gingo ombord pa hoevdingaskeppet.

--Vi aero Ulv Ulvssons soener, sade den, som stod till hoeger. Vi ha redan
bekaent det foer dig, hoevding, och nu tacka vi dig foer vad du i dag latit
oss hoera och se. Veten, ni avkomlingar fran det skamloesa Folketuna, att
foer er skull kommo vi hit. Pa havet nedanfoer Lidandesnaes moette vi
saendemaennens skepp och fingo nys om, att ni voro haer, och da foeljde vi
med foer att utmana er till holmgang och taga haemnd pa ert aetteblod. Men
ni tyckas vara baettre maen aen era fraender, och oskyldiga vilja vi inte
utmana. Ocksa vi ha nu tagit kristen sed.

--Vad har da skett? fragade Hallsten och ville ga till dem, men de
hejdade honom genom att fientligt sla pa sina svaerd.

--Sa goda vaenner aero vi aenda inte, att vi laengta att spraka med er. Tids
nog komma ni hem, och tacka till dess Gud foer var stund, som gar utan
att ni veta nagot.

Sven stod och blundade och tuggade med laepparna.

--Vi ha viktigare aerenden, sade han. Atervaend till ert skepp, Ulvungar.
Era svaerd aero aennu toerstiga och klirra i skidorna, och droeja ni foer
laenge haer, kunna ni inte halla dem stilla. Det aer saendemaennen fran min
svager Inge, som nu skola stiga upp, och jag ser, hur de redan kasta av
sig sina varma paelsar. Men det fordras stark och van roest till att goera
sig hoerd pa havet. Daerfoer talar jag sjaelv i deras staelle. Kanske borde
jag glaedja mig oever att som svager framdeles vid juloelet fa sitta
kungabaenken naermast, men hellre sutte jag sjaelv i den. Da skulle vi aennu
en gang goera stora loeften vid bragefullet. Vi nordbor ha tagit staeder
och borgar pa alla kuster, men i staellet att daer uppsaetta vara egna
gudar, hemfoerde vi de besegrades. Va