nagot hastigt ord, sa att vi bada tva bli till loeje och
spott. I en sak ger jag dig raett. Vi kunna handla omtaenksammare aen att
foersoeka spela ifran varann var sold.

--Det foerefaller mig sa, svarade Hallsten och manskenet blaenkte till i
hans hjaelm, som var kroent med en gapande gyllene fisk. Vunne jag ocksa
var dag hela din sold vore det i alla fall aenda foer litet.

--Du gar foer langt i din iver, Hallsten, och goer allt till en aeresak.
Det vore baettre att laemna det hela at ett gunstigt tillfaelle. Fortsaetta
vi som hittills kan det fraeta pa vaenskapen. Haer har jag nu gatt och goemt
och sparat pa allt och aldrig unnat mig riktig foernoejelse mer aen till
haelften. Och du sjaelv?

--Vad jag har kommit oever, det har alltid varit foer litet. Foer det har
jag hellre koept mig stenar och paerlor till mina klaeder... Men vem aer
det, som kommer springande daer nere pa torget? Det maste vara en av vart
folk, ty jag ser, att han baer vit kappa med roeda kanter utanpa brynjan.

--Folkesoener! gycklade en av vaeringarna utan att daerfoer vara mindre
upptagen av skoenheten vid sin sida. Sta ni ater och tvista och skaka
hand och se varann i oegonen! Kunna vi da aldrig fa hoera, vad det aer foer
stor hemlighet, som trycker er? I allt annat aero ni ju vara frimodigaste
och baesta karlar.

Hallsten skakade lockarna fran sitt ansikte och vaende sig at trappan.

--Nagot aer pa faerde. Haer kommer en man springande fran palatset, men ni
larma sa hart, att jag inte kan hoera, vad han saeger.

Vaerden slaetade pa den trekantiga duken och astadkom en rad av kluckanden
och fnysningar.

--Bud fran palatset! Jag vet vad sadana bud bruka betyda. Det aer nagon
av vaeringarna som fatt vaerk i nacken av att ligga pa svaerdet. Sa har
han staellt sig sjuk foer att fa litet roligt hos mina snaella och oemsinta
tjaenarinnor. He! Ha ni laekemedlen klara? Soeta bra pa vinet och tag det
kvickt fran gloeden, just som det boerjar susa...

Han blev avbruten mitt i sina foernoejda betraktelser och rad, och det var
naera, att den intraedande trampat honom pa handen. Det var en varm och
barhuvad vaering, och pa bordet kastade han en purpurroed stoevel med en
guldstickad oern oever vristen.

I ett oegonblick hade alla vaeringarna stoertat fram. De befriade sig lika
hastigt fran fresterskornas armar som en vingardsarbetare boejer undan
rankorna.

De lutade sig ned och granskade den kastade stoeveln och kaende foersiktigt
pa den, som